Mattias Samuelsson invald i Hall of fame

Mattias Samuelsson är ett namn som många förknippar med rödklädda Storvreta IBK. Faktum är att övergången till Storvreta, från Åkersberga år 2005, också blev startskottet på Storvretas storhetstid som kröntes med klubbens första SM-guld 2010. 

År 2021 valde Mattias Samuelsson att lägga klubban på hyllan – förutom en kort sejour 2023 – efter en lång och framgångsrik elitkarriär i såväl klubb- som landslag där han under senare år även bar kaptensbindeln i sitt Storvreta.

Nu väljs Mattias Samuelsson in i Hall of Fame. 

– Jag blev jätteglad när Martin (Klabere) ringde och jag fick beskedet. Jag trodde att han ville ha hjälp att bära soffan eller något, jag blev jätteförvånad att det var det här det handlade om. Jag hade inte ens en tanke på det, verkligen inte en tanke, säger Mattias Samuelsson.

– Jag har alltid tyckt att de här individuella priserna inte är så viktiga. Nu kanske det också är för att jag aldrig var riktigt nära de största utmärkelserna, men jag har alltid tyckt att lagets framgångar är så-så viktiga. Framförallt viktigare än allt individuellt. Men jag blev glad, nästan lite lycklig faktiskt.

Innebandy var och är en stor del av Mattias Samuelssons liv. Under en lång tid symboliserade hans fart ett offensivt hot som få lag hade motmedel på.

Idag syns han istället på tränarbänken i både Storvretas juniorer samt det svenska U19-herrlandslaget.

– Även om jag håller på med innebandy idag så är det väldigt-väldigt sällan som man tänker på sin egna karriär och egna grejor som man har varit med om. Det har alltid varit fokus på nästa grej. Nu hjälper jag juniorer här i Storvreta och fokuserar på det. Jag blev bara otroligt chockad att det var något som handlar om mig och min karriär.

– Jag tänker inte på min egna karriär eller vad jag varit med om eller jämför med andra eller så. Som spelare var man också så, efter sista matchen på säsongen var det hela tiden nästa säsong. Det är samma nu. Det är väldigt sällan jag tänker på att jag är gammal innebandyspelare utan det är nästa grej. Nu försöker jag hjälpa föreningen och hjälpa mina kids. Det är det jag fokuserar på.

Men att det är en lycklig pristagare råder det inga tvivel om. När Samuelsson beskriver sina känslor kring priset återkommer han ofta till att det här aldrig var något han hade tänkt på, även om han har haft koll på några av de tidigare pristagarna.

– Jag har stött på några spelare på SM-finalerna tidigare som ska få det här priset och har tyckt att det känns fint och värdigt. Jag har aldrig funderat på mig själv i de banorna att jag själv ska få det. Jag är väldigt dålig på att tycka att jag själv är bra. Jag försöker bara driva mig själv på något sätt att utvecklas och bli bättre på det man har varit bra på och utveckla det man har varit mindre bra på. Jag jämför mig själv väldigt sällan mot andra men jag är duktig på att tävla mot mig själv.

Efter spelarkarriären har en tränarkarriär vuxit fram för Mattias Samuelsson. Under säsongen 2025/26 var han med och förde upp Storvretas juniorer ett snäpp till division ett och laget tog sig även till Junior-SM som spelades i Växjö.

Innebandy är därmed ett fortsatt återkommande inslag. 

– Just nu hjälper jag till i Storvretas ungdomsverksamhet och har hand om JAS-laget. Vi är med i två serier, dels juniorallsvenskan och dels en lokal division två-serie. Nu gick vi upp till division ett och där är jag en av ledarna tillsammans med Nikas (Winroth Nelin) och Mats (Karlenius). Sen hjälper jag till i Neos, min äldsta sons lag.

– Det blir väldigt-väldigt mycket innebandy. Nästan mer än vad jag kanske vill. Men jag märker att det är skitkul att hålla på med utbildning och sådär.

I sina yngre dagar var Mattias Samuelsson mycket sportintresserad. Idag har flera av lagen han följt fått flytta på sig för andra intressen. Endast två lag återstår.

– Förr följde jag United och sånt, nu är det Storvreta och Djurgården jag följer. Jag försöker titta på Storvreta och gå på deras matcher. Jag har många vänner där och vänner som är ledare i laget. Det blir mycket innebandy, det blir mycket Storvreta IBK.

Familjen består annars av sönerna Neo och Ben samt dottern Nellie och sambon Jennifer. Äldsta sonen Neo spelar, likt sin pappa, i Storvreta. Därefter är det Sirius och Vaksala som är klubbadresserna som gäller. Men att det skulle pågå någon form av övertalningskampanj att byta till de rödklädda förnekar Samuelsson.

– Klart att det svider lite, säger Samuelsson med ett skratt.

– De får göra som de vill, det är viktigt. De har följt med sina kompisar och det har varit det viktigaste, att de får hänga med sina vänner.

Stundtals händer det att Mattias Samuelsson dyker upp i diverse klipp på sociala medier eller via TV-inslag. När barnen får syn på sin pappa händer det Mattias dröjer sig kvar lite.

– Då kanske man står kvar och kikar lite och är lite mallig och tuppig. Sen har jag en sambo där vi har varit väldigt duktiga på att inte prata om så mycket innebandy, vi försöker prata om andra saker. Under min karriär var jag mycket en grubblare och man ville inte prata så mycket innebandy hemma. Man har haft barnen och Jennifer som man kan pusta ut med, det har varit skönt för mig. Jag och Jennifer pratar inte så mycket innebandy.

Hemma hos familjen Samuelsson är innebandy annars ett ständigt återkommande inslag. Det går knappt en dag utan att parkettgolvet i villan utanför Uppsala rispas eller att det pratas om plastbollar.

– Mina pojkar brinner för det mest. De följer ju Storvreta IBK såklart, både på dam- och herrsidan. Man har ett parkettgolv därhemma som snart ser ut som hacke hackspett. Men det får vara så, spontanidrott är härligt. Sen får man gå runt med sina Air Pods för att inte störas så mycket.

Mattias Samuelssons egen karriär började annars i tidig ålder. Ett fotbollslag i Åkersberga som behövde hitta utlopp för energin på vinterhalvåret blev startskottet på det som komma skulle.

– Jag började spela innebandy när jag var sju-åtta år. Först var det ett renodlat fotbollslag där jag spelade som ville ha något att göra på vinterhalvåret, då blev det innebandy. Det blev lite säsongsbetonat för oss, fotboll på sommaren och innebandy på vintern.

I laget fortsatte Samuelsson att spela, eller ”gnugga på” som han själv uttrycker det. Tack vare familjebandet till brodern Andreas Samuelsson hamnade Mattias i det äldre laget med spelare födda 1982.

– Jag själv är född 83 men jag spelade med 82:orna, vi gnuggade på. Det var ett bra ungdomslag och vi gick ganska långt i lokala St Eriks-cupen. Vi vann några gånger, vi tränade två gånger i veckan för att det var kul.

Därefter gick flytten upp i A-laget. Väl där, i Åkersbergas A-lag, började historien om den vindsnabbe Mattias Samuelsson ta form på allvar.

– Vi var en 12-13 juniorer som flyttade upp och spelade upp dem i division ett, det som nu är Allsvenskan. Vi kom tvåa i några år på raken där. Sen kände jag väl när jag var 19-20 år att det var dags att ta nästa steg. Jag hade höga ambitioner.

Efter att Uppsalalaget Storvreta hört av sig blev det också starten på en av klubbens mest framgångsrika karriärer.

– De hörde av sig och var intresserade av både mig och min storebror. Vi flyttade dit till säsongen 05, först pendlade vi och bodde kvar i Åkersberga men sen flyttade vi dit. Vi kom samtidigt som man värvade dit Mika (Kohonen). Storvreta hade redan ett hyfsat lag och hade varit i semifinal eller kvartsfinal året innan.

– Vi fick en sån jäkla bra utbildning i Storvreta. Vi kunde hålla oss nära Mika och många andra bra spelare i Storvreta och lära.

Tillsammans med nyförvärven började en ny era i Storvreta IBK, en era som kröntes med klubbens första SM-guld 2010. Det här efter vinst mot CaperioTäby i Globen.

– Träningsmängden ökade successivt i Storvreta, från början hade vi tre träningar i veckan och någon match. Men vi blev bättre och bättre och lyckades sen vinna SM-guld 2010 i Globen med Mika som lagkapten. Det var en enorm upplevelse. Sen vann vi två raka guld till innan Falun började böka lite.

– Man har varit med om att vinna mycket men långt ifrån maximerat. Man hade kunnat vinna lite till. Men jag har så sjukt många minnen, så otroligt många vänner och bekanta vart man än går. Jag har så mycket härliga bekantskaper tack vare idrotten som man inte hade haft annars.

För Samuelsson blev det bara två klubbar i karriären, Åkersberga och Storvreta. I början av karriären hos de rödklädda hade Samuelsson andra anbud men blev sitt Storvreta trogen för resten av karriären.

– Det fanns några klubbar som tidigt hörde av sig i min karriär. Sen slutade folk ringa. Någon gång hade det kanske varit bra att göra något annat men jag var så noga att jag ville spela med och mot de bästa, och det fanns i Sverige och i Storvreta. Det var bara självklart att gå in och gnugga i Sverige och i Storvreta och få den utbildningen som man fick. Hela tiden utmana sig själv och få möta och spela med världsspelare som hjälper en att bli bättre. Jag hade verkligen ingen annan ambition att göra något annat än att spela i Storvreta.

När Storvreta tog sitt första SM-guld hade klubben länge aspirerat mot den ädlaste valören. Uttågen blev dock många – och tårfyllda – i slutspelen genom åren. När gulddrömmen tillslut infann sig 2010 var det med stor glädje.

– Det var en sån jäkla enorm glädje. Man var kanske lite för ung för att förstå hur stort det var. Jag kom ihåg att jag satt där med Joel Kanebjörk på en SM-final något år och man såg hur glada de som vann var. Jag tänkte att det där måste man få vara med om, det där vill man uppleva. En sån enorm glädje. Det var nog en större lättnad för många än vad det var för mig, jag förstod nog inte riktigt hur svårt det var. Jag var för ung. Men för de som hade varit där länge som (Jesper) Berggren var det mer glädje samt lättnad på något sätt.

Under tiden i Storvreta blev Mattias Samuelsson också en etablerad landslagsspelare. Just drivet och hungern att få spela och representera blågult var något som följde med Mattias under hela hans karriär.

– Det har varit ett jättestort driv och ett jättestort mål, det har det verkligen varit. Jag har älskat att få vara med i de sammanhangen och att få spela med de absolut bästa spelaran. SM-guld har också varit en jättestor drivkraft men att få representera Sverige och få tävla med så mycket bra spelare, det är därför man har orkat driva på och därför man har orkat träna så hårt som man har gjort.

– Jag har verkligen älskat att spela i landslaget. Det är så få förunnat, man tänker inte på det men det finns så många spelare som bara drömmer om att få spela i landslaget. Jag har verkligen inte tagit det för givet utan varit lycklig jämt när jag blivit uttagen. Sen är det klart att jag tyckt att jag ska vara med för att jag är tillräckligt bra, men det är verkligen en ära och ett superstort mål.

Än idag minns Mattias Samuelsson sin första landskamp. Även om han inte riktigt fick den speltiden han själv hade velat ha.

– Det var på en EFT (Euro Floorball Tour) mot Tjeckien i Finland. Jag fick spela med Peter Fischerström. Jag hade 0+0 men jag slog en indianare, de gjorde dock inget mål på den så det var skönt.

– Men det var den matchen jag fick i den turneringen. Jag fick inte spela mot Finland i den sista matchen och jag kommer ihåg att jag blev lite besviken. Men Kent Göransson (förbundskapten) samlade mig och vi hade ett prat. Jag fattade upplägget men blev ändå lite lack, jag ville spela.

Samuelssons första senior-VM 2008 slutade därefter i en övertidsförlust mot ärkerivalerna Finland. Även 2010 följdes upp med en förlust mot just Finland när VM avgjordes i Helsingfors och Hartwall Arena. Därefter skedde en liten generationsväxling i Sverige och när det var dags för VM 2012 fick Sverige äntligen återta tronen.

Även om Mattias själv har en skämtsam teori om varför blågult förlorade två raka finaler.

– Man såg alla andra som hade spelat i landslaget tidigare, det var bara guld. Sen kom jag med och då förlorade man två finaler. Man kunde lätt se ett mönster i det där, när jag var med så förlorade man, säger Samuelsson med ett skratt innan han blir allvarlig igen.

– Även om jag såklart fattar att det inte var mitt fel så var det absolut en lättnad när vi vann 2012. Jag var med lite i generationen som var innan och nu var det ett helt annan typ av åldersspann på spelarna. Det var en ny generation med Kim (Nilsson) och (Rasmus) Enström. Henke (Stenberg) och Johan (Samuelsson), (Robin) Nilsberth. Alex (Galante Carlström) skulle ha spelat men han blev skadad innan precis.

– Det var en helt annan åldersstruktur vilket gjorde att det här var mer mitt lag som jag tillhörde tillsammans med de här gubbarna. Därför blev det så mycket starkare känslor, det var mina gubbar på något sätt som hade fått göra det här tillsammans. Det var en lättnad och det kändes helt fantastiskt stort.

Landslagskarriären fortsatte därefter hela vägen fram till slutet av karriären. Även om en önskan om VM 2020, som fick genomföras 2021 på grund av pandemin, fanns så stängde Samuelsson den dörren i och med sitt avsked.

– Jag var noga med att säga att jag slutade aldrig i landslaget, det gjorde jag inte. Jag tänker så här att man slutar när man inte blir uttagen mer. Jag hade ambitionen att spela VM som skulle ha varit 2020 men sen blev det pandemi, så det flyttades ett år och då hade jag slutat med innebandy helt.

– Men min ambition var att vara med där och jag hade haft ett samtal med Brottman som undrade om jag skulle köra vidare och satsa mot 2021, men jag slutade hela min karriär då efter finalen mot Falun i maj i Gävle 2021. Så jag vill vara noga med att säga att jag inte slutade i landslaget, man slutar den dagen man inte blir uttagen. Det är viktigt.

När Mattias Samuelsson berättar så är det tydligt att han har många minnen och erfarenheter att dela från sin långa och framgångsrika karriär. Men bland de minnen som sticker ut på ett negativt sätt är svaret enkelt, SM-finalen i Malmö Arena 2014.

Men det var också en final som hjälpte till att forma Samuelsson inför resten av hans karriär.

– Det är jätteenkelt för mig. Det är finalen i Malmö 2014. Vi torskar i sudden mot Falun och den är bara tung för att jag vet att jag gör en match som inte är speciellt bra. Jag är inte dålig men jag är inte bra. Jag gör ingenting och låter bara matchen passera. Jag hamnar i ett vakuum och lämnar över ansvaret till andra spelare. Jag känner bara att ska jag förlora så är det inte så här jag ska förlora. Jag ska känna att jag har gett precis allt-allt och kan leva med resultatet.

– Den matchen sprang jag bara runt och väntade på att något skulle hända. Jag svek mig själv och mina lagkamrater och i ett större perspektiv även min familj. Det retar mig än idag och jag kan inte se highlights från den matchen.

– Det smärtar samtidigt som det har bidragit till att jag fattat att jag så vill jag inte må igen. Jag lärde mig massor av den matchen så den har varit ett driv genom resten av min karriär. Jag kände när vi kom till final 2016 att bara jag får vinna det här guldet så behöver jag inte vinna mer, jag ville bara vinna det jäkla guldet. Sen fick jag vinna några fler gånger också. Så den matchen som var tyngst har också betytt massor framåt.

När fokus flyttas till hans bästa minnen lyfter Samuelsson istället fram alla relationer och vänskaper han skapat genom åren. Många bekantskaper lever än idag.

– Det är mycket relationer som man har stött på där de fortfarande är ens vänner. Det är rätt ballt. Man har mött så många och tävlat mot så många men likt förbannat är de ens vänner idag. Sen är det klart att tänka på typ hemma-VM 2014 eller första VM-guldet. Då fick jag spela med Henrik Quist och man såg hur mycket det betydde för honom att vinna. Han var så cool i det VM:et, han bara körde på och var helt överlägsen. Vi tog rygg på honom, alla vi små tomtar som sprang och tittade på honom. Det var skitcoolt att få spela med honom.

– Sen fick vi en superfullträff i den matchen. Jag tror vi hade 9-1 efter två perioden och jag minns att jag typ garvar inför tredje perioden för att jag vet att vi typ har vunnit. Det är sällan du får en sån maxträff som vi fick där i två perioder när vi bara sköljde över dem.

Just annars att tävla mot sig själv var något som följde Samuelsson genom hans karriär och som också hjälpte till att bygga legenden om Mattias Samuelsson.

För utan drivet och engagemanget att hela tiden bli en bättre spelare så är det inte säkert att karriären hade slutat på samma sätt.

– Jag tror att jag har varit duktig på att utveckla mig själv, duktig på att tävla mot mig själv. Det är mentalt också, fundera på hur kunde jag ha hanterat den där situationen bättre. Vad behöver jag göra för att hjälpa mitt lag mer, sådär.

När Mattias Samuelsson får frågan om vad han hoppas bli ihågkommen kring kopplat mot karriären är det en eftertänksam Mattias som svarar.

– Jag vet inte, helt ärligt. Jag hoppas verkligen att folk ser att jag alltid har tyckt att det varit kul. Att folk ser att jag kanske hade en lättsam sida och log när jag spelade. Jag tycker att man ska visa respekt mot de som kollar, de som faktiskt har köpt sin biljett. Jag hoppas att de såg att jag gav allt jämt och tyckte att det var roligt. Så hoppas jag att folk kommer ihåg mig.

Även om Samuelsson själv också håller med om att många kanske minns just farten som den långa backen från Åkersberga hade. En fart som kom att bli hans signum i Svenska Superligan.

– (skratt) Det är klart att min fart är mitt enda trick, det var det jag hade. Jag vet att jag var snabb och jag kunde använda det på ett bra sätt. Jag var först in i närkamper och på väg därifrån när folk kom dit. Jag har min fart att tacka för mycket av mina framgångar. Sen lärde jag mig hantera det också för det är en sak att vara snabb och det är en sak att hantera bollen i fart. Jag är inte Kim Nilsson som kan dribbla i hög fart men jag kan ta mig förbi och ha en funktionell teknik och se vem som är fri. Det är en sak att vara snabb och en sak att hantera det. Det blev jag bra på antar jag, någorlunda iallafall.

Idag kantas livet fortfarande av mycket innebandy för Mattias Samuelsson och hans familj. Och mycket talar för att det kommer fortsätta vara så under en lång tid framöver.

– Det är väl mycket som tyder på det. Jag tycker att det är skitkul att följa mina kids som spelar. De älskar det och jag hoppas på att få vara med och titta så länge som möjligt. Sen tror jag att jag skulle klara mig utan innebandyn, skulle ungarna hålla på med bordtennis eller fotboll så skulle jag följa dem där också. Just nu är det mycket innebandy och jag har inget emot det. Jag har fortfarande vänner som spelar och Storvreta följer jag så mycket jag orkar. Jag skulle säga att jag skulle klara mig utan innebandy, men jag har tacksam över att jag har så mycket innebandy ändå i mitt liv.

Landskamper: 124
Poäng: 35 mål + 44 assist = 79 poäng
Matcher i SSL:
Grundserie: 417
Slutspel: 140
Poäng i SSL:
Grundserie: 169 mål + 170 assist = 339 poäng
Slutspel: 40 mål + 40 assist = 80 poäng
SM-guld: 7 2009/10, 2010/11, 2011/12, 2015/16, 2017/18, 2018/19, 2022/23
VM-guld: 2, 2012/13, 2014/15
Årets back: 2009/10, 2011/12, 2013/14