Cornelia Fjellstedt invald i Hall of Fame

Hall of Fame är en av de största utmärkelserna man kan få inom sporten – ett erkännande som placerar en spelare bland de allra främsta genom tiderna.

När beskedet nådde den tidigare Umeåspelaren Cornelia Fjellstedt var känslan overklig. Inte bara för vad utmärkelsen innebär i sig, utan också för vad den säger om hennes resa – och vilka hon nu jämförs med.

– Jag vet ju några stycken som har tilldelats den här utmärkelsen, dels genom att jag har mött dem, känt till dem eller korsat vägar med dem. Då har jag bara tänkt: ”Gud, de där är så himla värda det, de är ju självklara spelare med fantastiska karriärer.”

– Just därför känns det ju så otroligt mäktigt att man får stå här och tillhöra det gänget också.

Genom hela karriären har dock fokus sällan legat på det individuella. För Fjellstedt har laget alltid varit utgångspunkten, i valen hon gjort, i sättet hon spelat på och i vad som drivit henne framåt.

– Jag är och har alltid varit en lagspelare så det är alltid det som prioriteringen varit och är. Men när man får ett sånt här eget pris är det lite extra speciellt, man har alltid gått i sin egen bubbla och tänkt att man ska bli så bra man kan för att vi som lag ska kunna vinna titlar och viktiga matcher. Så man har väl aldrig riktigt tänkt på hur ens egen roll i helheten har sett ut.

Resan mot den positionen började långt från de stora arenorna. I Sandviken, någonstans mellan lek och allvar, blev innebandyn tidigt en självklar del av vardagen. I IBK Hagar togs de första stegen, i ett sammanhang där glädjen till spelet stod i centrum.

– Jag är från Sandviken och där började jag spela när jag var kanske fem eller sex år. Och det var egentligen pappas polare som startade ett lag. Pappas kompisar hade bara söner så det blev att jag hakade på dom. Och vi var väldigt framgångsrika, vann tävlingar och matcher både här i närområdet och i Sverige.

Och snart började allt det hårda arbetet lysa igenom. Redan från start började en röd tråd ta form – en vana att vinna tillsammans.

– Jag har väl alltid haft den här framgången att det har gått väldigt bra lagmässigt och jag har varit en av de ledande spelarna.

Med åren växte både spelet och omgivningen. I IBK Alba tog nästa kapitel vid med samma mönster av utveckling och framgång där hon tidigt tog en central roll i lag som fortsatte prestera på hög nivå.

– Sen hade jag ju väldigt många tjejkompisar också så det blev naturligt att börja i IBK Alba och spela med dom. Och där var det egentligen samma sak, det gick väldigt bra för oss. Brons på juniornivå, skickliga med Gästrikland i distriktsmästerskapen. Så jag har alltid haft förmånen att spela med bra spelare i bra lag hela vägen.

Till slut kom också det första riktigt stora vägvalet då steget vidare blev naturligt –  Riksinnebandygymnasiet (RIG) i Umeå. Det blev också början på en lång relation till Umeå, både som stad och som elitmiljö.

– Jag tror jag tackade ja till det beskedet direkt i telefonen även om jag inte visste vilka andra som skulle bli erbjudna en plats.

–  Det kändes självklart att jag skulle göra det jag tycker är roligast. Och jag visste att jag hade bra stöd och så hemifrån så det har aldrig varit några konstigheter, jag kunde tacka ja på stående fot även om det är läskigt att flytta 50 mil hemifrån.

Trots den unga åldern var beslutsamheten tidig och Fjellstedt slängde sig ut i den nya vardagen.

– Man undrar ibland hur det hade sett ut om jag inte hade gjort det, men samtidigt har det inte funnits någon annan väg för mig. Det kändes så naturligt.

Efter RIG blev den tidigare Sandvikenbekanta spelaren kvar i Umeå. Där följde en lång period där klubben IKSU kom att bli en central del av både hennes karriär och vardag under många år.

– Jag tror att det blev femton år totalt så det blev ganska länge ändå.

– Det är jag också sjukt tacksam för. Att jag först hade 3 fantastiska år på RIG med det laget vi var där, sen att jag stannade och blev en del av IKSU. Det är något jag inte ångrar ett dugg. Allt jag fått med mig därifrån i form av vänner till framgångsrika titlar, lärdomar och alla jag träffat och Umeå som stad som jag fått uppleva. Så jag har haft turen att sådana stora beslut allt gått min väg.

I IKSU formades hon på allvar som elitspelare, i en miljö där kraven var höga och vardagen strukturerad.

– Under min tid i IKSU var vi kanske den starkaste truppen rent fysiskt. Alla var otroligt vältränade och vi hade fantastiska faciliteter, så det var lätt att få in rutinerna i hur vi skulle leva som elitidrottare.

Samtidigt präglades livet av en vardag långt ifrån glamour.

– Det var plugg och jobb också. Under året sysslade jag med lite olika. Gick media- och kommunikationsutbildning, läste sociologi vid något tillfälle och jobbade heltid. Det var en tydlig rutin: träning, mat, två timmar med sambon. Det var det glamorösa livet. Men när man är i det så älskar man det.

Samtidigt som resultaten radades upp fanns det också en annan kamp. Den som inte syns i statistiken.

– Tunga stunder har väl varit dom gångerna när man tvivlat på sig själv. Satt för stor press. Mått riktigt dåligt i sig själv och liknat den man är på planen med den man är som människa. Att nu klarar jag inte detta testet idag, då gör det att jag är är en usel människa. Den typen av självtvivel och hat.

– Så det är ju verkligen svart och vitt på ett sätt och det är det som är brutalt i elitidrott. Att man kan vara högst upp och må så jäkla bra ibland men samtidigt sjunka så himla lågt med motgångar. Så det har jag fått kämpa med.

Just därför har perspektivet blivit viktigt att föra vidare.

– Men det är någonting man vill lära unga eller de som spelar nu att att försöka distansera innebandyspelaren och personen. Det är väl något som känns viktigt för mig. Att de unga spelare som är aktiva idag inte avslutar sina karriärer av de anledningarna. Egentligen är väl den bästa egenskapen man kan ha att vara en guldfisk, att man glömmer det där dåliga bytet och går vidare.

Samtidigt var det också i den krävande miljön som grunden till framgång lades. I en kultur där kraven var höga och standarden sattes varje dag.

– Vi hade ju ett par kulturbärare där. Det skapades ju någonting där. Allt ifrån hur vi är mot varandra, hur vi tränar, hur man tar hand om sig, hur man är en elitidrottare.

– Sen har ju det utvecklats. Man brukar säga att det sitter i väggarna men det gör ju inte det. Man ska inte underskatta kontinuiteten av att ta aktiva val varje dag för att hålla den här höga standarden.

Efter IKSU fortsatte karriären i Thorengruppen, där hon blev kvar tills hon avslutade sin karriär, på sina egna villkor och med ett sista guld.

– Jag skadade ju mig i SM-finalen 2022 i en meniskskada, rehabade och tog mig tillbaka. Jag var väldigt glad för att jag fick avsluta, inte på grund av en skada, utan att det var självvalt. Och dessutom avsluta med ett SM-guld. Det är få förunnat.

När hon blickar tillbaka är det inte enskilda prestationer som väger tyngst, utan helheten med lag, människor och matcher som format en hel karriär.

– Det jag tänker på först är ändå SM-gulden. Man har jobbat en hel säsong för dem, ofta med favoritskapet på sig, så de ligger högt upp.

Det blev också flera guld med Umeålaget – och vissa säsonger sticker ut mer än andra.

– Ett år hade vi verkligen målat upp oss själva som favoriter. Ett kamerateam följde oss hela säsongen i ”Vägen till Globen”, något vi döpt det till redan på försäsongen, och då blir fallhöjden stor om man inte vinner, haha.

– Men vi gjorde en riktigt bra final där (2017). Pressen växte hela vägen, och att få kröna det med guld är något jag fortfarande är stolt över. Ibland räcker det att höra en låt för att minnas tillbaka. Att man kan få leva med sådana minnen och ha dom på ett sätt inkapslade i sig det känns ju mäktigt.

De största matcherna har alltid burit på en särskild nerv och förväntan. Men i stället för att tyngas av pressen har hon lärt sig att använda den som en drivkraft och ofta hittat sitt bästa spel just där i pulsen.

– Jag har alltid älskat att spela de matcherna. Det har också varit till min fördel att kunna ha den perfekta anspänningen och känt att jag kunnat ta kontroll på det som händer. När man verkligen är i form och ”in the zone” och är som bäst då har jag alltid känt att jag kan kontrollera vad som händer och det är en mäktig känsla som man aldrig slutar älska.

Förutom det finns det ögonblick som sticker ut lite extra.

– Det var vårt VM-guld i Finland 2015 när Amanda Delgado Johansson avgjorde straffläggningen. Det var min första stora titel.

– Jag kommer ihåg att det var som en känsla jag aldrig hade känt förut. När det känns som att man flyger ungefär. Man blir nästan lätt i kroppen. Man kan inte sätta ord på men den stunden är något jag aldrig kommer glömma. Första gången. Och göra det i Finland, mot Finland i en straffläggning, det var pricken över i:et.

Som spelare var hon alltid svår att sätta i ett fack, något hon själv ser som en styrka.

– Jag har aldrig haft bara en sak som kännetecknar mig, utan varit mer mångfacetterad. Har jag inte haft den största löpstyrkan så har jag haft bra handleder och spelsinne.

– Jag har kunnat köpa mig tid och haft den där “split vision”, att se saker som andra inte alltid ser. Hitta de speciella passningarna. Det är väl det jag stuckit ut med.

När hon själv pratar om sin resa hamnar fokus sällan på henne. Istället återkommer hon gång på gång till människorna runt omkring.

– Det är många och det är svårt att bara nämna några få. Jag hade ledare tidigt som betydde mycket, som Hasse Edström i Alba och Peter Svensson Hörnsten på RIG. Han ser alltid personen före spelaren.

– Sen Jocke Sjöström i Thorengruppen, som har lagt otroligt mycket tid och energi på sina spelare. Det jag fått av honom är ovärderligt.

Bland lagkamraterna finns flera som satt avtryck.

– Josefine Eiremo till exempel – en sådan trygghet i alla lag. Kunna vara seriös när det gäller men också lätta upp stämningen.

– Sen spelare som Susanne Ekblom, Therese Andersson, Frida Nordlund… och såklart Emelie Wibron och Amanda Delgado Johansson. Vi har följts åt länge och de har betytt väldigt mycket för mig.

Och i slutändan kokar allt ner till det hon själv tycker betyder mest.

– Jag hoppas att de som fått dela omklädningsrum med mig tycker att jag varit en bra lagkamrat. Och att de som har mött mig att de önskar att de haft mig i sitt lag.

Nu tar hon plats bland de allra största. Inte som den som alltid sökte rampljuset – utan som spelaren som alltid satte laget först, och som genom det byggde en karriär som nu skrivs in i historien.

Landskamper: 72
Poäng: 35 mål + 50 assist = 85 poäng
Matcher i SSL:
Grundserie: 251
Slutspel: 72
Poäng i SSL:
Grundserie:  107 mål + 209 assist = 316 poäng
Slutspel: 14 mål + 81 assist = 95 poäng
SM-guld: 6, 2016/17, 2017/18, 2019/20, 2020/21, 2021/22, 2022/23
VM-guld: 4, 2015/16, 2017/18, 2019/20, 2021/2022
Årets back: 2015/16, 2018/19
Årets rookie: 2012/13