Svenskt domarpar dömde VM-finalen – första gången på 20 år

Vägen fram till en VM-final som domare är lång och präglas av kontinuitet, återkommande utvärderingar och ett ständigt arbete med detaljer. Även faktumet att deltagande nationer inte kan dömas av domare från samma nation spelar in.

När beskedet om finalen till slut kom för Daniel Hultberg och Edo Šabanović. var det ett ögonblick som stack ut, även i en redan minnesvärd VM-turnering.

– Känslan när det kom var en otrolig känsla och en dröm som gick i uppfyllelse. Att få stå där och representera Sverige inför alla länder, säger domaren Daniel Hultberg. 

Finaluppdraget var inget domarparet tog för givet. Daniel beskriver att det snarare handlade om att ta sig an matchen med respekt för sammanhanget, men samtidigt våga stå för sitt domarskap och den typ av innebandy man vill bidra till.

– När man väl får uppgiften är man ödmjuk inför den och tar chansen. När den väl kom kände vi att det inte var något att spara på utan att nu kör vi och försöker visa vad min och Edos produkt är och vad vi står för. Vilken innebandy vi vill ska spelas.

– Det var en dröm som blev sann och när man blir tilldelad finalen känns chansen så minimal i och med att vi har ett så bra landslag.

Samtidigt menar han att vägen till ett sådant uppdrag inte enbart handlar om prestation, utan om att flera faktorer måste samspela för att nå hela vägen i ett mästerskap.

– Att ha tur och tajming i kombination med prestation, målmedvetenhet och vilja skulle jag säga är nyckeln till framgång under ett VM.

För Daniel blev upplevelsen ännu mer speciell sett till sammanhanget. Mästerskapet i Tjeckien var hans första och att få kliva in i finalen redan i debuten var inget han hade räknat med.

– Att få göra sitt första VM och att chansen ska komma redan då i VM-debuten, det känns som att ha plockat rätt trisslott på TV4-morgon.

Bakom upplevelsen på planen fanns också reaktionerna på hemmaplan. När beskedet om finalen nådde familjen var det starka känslor, och firandet av hans mamma som fyllt år fick ske i efterhand när vardagen hunnit i kapp.

– Mamma var gråtig både när jag gav beskedet och när jag kom hem. Vi körde firandet dagen efter då de dukat upp fint. Vi tog igen det då.

Själva finalen spelades i en fullsatt arena där publiktrycket satte sin tydliga prägel på matchen. Ljudnivån var hög från första till sista minut och påverkade även kommunikationen mellan domarna.

– Ursäkta alla där hemma men att 8 900 tjecker kan skapa ett ljud som motsvarar 15 000 personer i Friends Arena (nuvarande Strawberry Arena) är helt otroligt. Man hörde knappt varandra i headsetet utan fick nästan skrika på varandra och trycka till lite extra i visselpipan.

– Den stämningen där inne har jag aldrig varit med om tidigare. Det var något utöver det vanliga.

Både Daniel och Edo har haft förtroende att döma SM-finalen två år i rad. Först 2024 i dåvarande Friends Arena och därefter fjolårets final i Avicii Arena. Paret har därmed vana av att döma när allting ställs på sin spets. Den internationella biten har även den vävts in mer och mer i och med landskamper, U19-VM och VM-kval. 

Men när allt avgörs i en enda match blir varje beslut synligt. Samtidigt är utmaningen att behålla lugnet och döma på samma sätt som i vilken annan match som helst, trots den större inramningen.

– Det som skiljer sig är att i och med att det är slutsteget så hamnar alla ögon på den matchen. Ett litet fel kan plötsligt bli det största misstaget du gjort i din karriär.

– Samtidigt låter det klyschigt men det är egentligen exakt samma uppladdning som vi brukar göra, men i ett större sammanhang och inför fler åskådare.

Intresset för finalmatchen sträckte sig långt utanför arenan och blev en storslagen inramning.

– Jag läste nånstans att det var närmare miljonen som hade sett matchen på tjeckisk TV och det säger ganska mycket om hur daminnebandyn har växt och vilket intresse det drar.

– Den resan vill man vara en del av. Det ska inte spela någon roll om det är herrar eller damer som spelar, vi vill vara med och bidra till att det i spelet är samma förutsättningar oavsett.

Domarskapet som tog Daniel hela vägen till VM-finalen har formats över tid och tillsammans med andra. Feedback från observatörer, erfarenhetsutbyte med kollegor och inspiration från internationella sammanhang har varit viktiga byggstenar.

– Detta är ju ingenting vi skapat helt själva utan det är utifrån observatörer och inspiration från andra domare där vi kunnat hämta saker från andra för att skapa vårt eget domarsätt.

– Så i slutändan har man inte bara sig själv att tacka utan det är även de som är runt omkring en. Det är något vi gärna trycker på. Att vi gör detta tillsammans.

Samtidigt pekar Daniel på att den svenska domarutbildningen lägger en stabil grund, där utvecklingen börjar tidigt och följer med hela vägen upp.

– Jag skulle säga att vi svenska domare alla har en hög klass oavsett var vi är. Bra förbundskurser generellt, men även lokalt där vi börjar forma domare långt ner i leden.

Med VM i backspegeln handlar nästa steg om att ta tillvara på erfarenheterna och fortsätta jobba vidare utan att slå sig till ro.

– Det man tar med sig härifrån är det internationella perspektivet. Att vara bra när det verkligen gäller i stora matcher.

– Det viktigaste just nu blir att bevara det man skapat, inte nöja sig och falla tillbaka på någon falsk trygghet utan fortsätta jobba hårt. Försäsong. Under säsong. Och efter säsong.