Cancer stoppar inte Peter – nu hyllas han som Folksportens hjälte 2026

Berätta om ditt engagemang i föreningslivet!
– När min dotter Julia var sex–sju år började hon spela innebandy tillsammans med en grupp i blandade åldrar på Resarö. Samtidigt fanns det en annan grupp i Vaxholm. Vi slog ihop grupperna och bildade Vaxholms IBF. Det är ca 20 år sedan, min dotter Julia är vuxen nu och fortfarande kvar. Precis som jag!

Hur fördelar du föreningsliv och arbete?
– Jag har varit heltidssjukskriven i fyra år eftersom jag drabbats av en allvarlig cancerform. Ganska nyligen blev jag pensionär, men jag måste fortsätta behandlingen. Sjukskrivningen har gett mig mycket tid, och när jag har mått tillräckligt bra har jag varit i träningshallen som lagledare, allt-i-allo, och stöttat styrelsen.

Hur mår du nu?
– Behandlingarna påverkar mig. Men jag är gärna i träningshallen eftersom det får mig att känna mig ”normal”. Där träffar jag folk och är inte bara ”sjuk”. Det är bra för mig.

Vad är dina drivkrafter?
– Det är framför allt två saker. Det första är att jag får så mycket tillbaka av ungdomarna! Jag tycker att föreningslivet ska erbjuda barn och unga en bra miljö. Som vuxen och ledare ska jag vara ett stöd för dem, någon som lyssnar och ser – det är viktigast. Det andra är att jag tycker att det är så roligt att få vara med på deras resa och se hur laget utvecklas.

Har du någon gissning om varför du blev nominerad?
– Jag har haft möjlighet att lägga mycket tid i hallen. Och så vet nog spelarna att jag finns där och stöttar, även privat om det skulle behövas. Allt är inte så lätt att prata med sina egna föräldrar om. Jag är inte den som behöver stå i centrum eller ta plats. Däremot är jag en god lyssnare.

Hur håller man en förening levande?
– Viktigast är att få i gång föräldragrupper när nya årskullar börjar. Vi fångar upp och organiserar föräldrarna direkt, det är avgörande för att ledarna ska få stöd. Föräldrar behöver inte kunna något om innebandy – i början är det ändå mer lek än spel. Vi ger även ungdomar ansvar att leda de yngre. Det finns alltid några som hänger i hallen varje dag, och dem kan man fråga. Generellt tror jag att det är nyttigt att ge unga människor ansvar.

Har du några reflektioner över föreningslivet då och nu?
– Numera skjutsas barnen till träning och match, det känner jag inte igen från min barndom. Och vi tillbringade mer tid i omklädningsrummet. För att skapa mer tid tillsammans och fokus på match har vi i damlaget alltid samling två timmar innan match. Vi fikar och äter lunch ihop. Inför träning samlas vi 15 minuter innan så att de kan snacka av sig. Men om jag fick önska skulle jag vilja att fler föräldrar var med och tittade på och hjälpte till när barnen är yngre – och lade undan mobilen.

Vad ska du göra med vinstsumman?
– Jag har inte hunnit tänka på det, men jag vill framför allt att damlaget ska få något tillbaka då de ju är ”mina” tjejer och är de som genom sina nominerar gjort att jag har fått detta fantastiskt fina pris. Sedan finns det alltid saker man kan göra för spelare och ledare i en förening så det kommer inte att vara svårt att hitta något.