Information, riktlinjer och rekommendationer avseende Covid-19.

Läs mer

Veckans Innebandyprofil: Mikael Hill

Veckans innebandyprofil är Mikael Hill som här berättar sin innebandyhistoria.

Första gången jag kom i kontakt med innebandy var när jag var 8-9 år. Vid den tiden körde jag motocross, spelade fotboll och åkte längdskidor. Det var faktiskt genom crossen och vinterträningen vi då hade som innebandy dök upp och jag fattade tycke direkt. Dock skulle det dröja många år innan det blev spel i organiserad form för på den lilla orten Hok, där jag växte upp, var det landhockey som var det som kom närmast innebandy. Under tonåren bildade mitt kompisgäng ett lag som åkte runt och spelade diverse turneringar.

Jag började åka in till Jönköping för att titta på JIK som då var ett av storlagen i landet med landslagsstjärnor som Peter Ahnberg och Tommy Jonsson. Matcherna spelades i klassiska C hallen och om jag inte minns fel så spelades det en kvartsfinal mot Guldstaden IB bland ribbstolarna.

Spel under organiserade former blev det först när jag började på gymnasiet i Värnamo och klasskompisen Pär Söderberg tog med mig till en träning. Efter att ha tränat ett par veckor blev jag uttagen att spela match direkt. Hemmamatch mot Alvesta IBK i Bredaryds Sporthall blev debutmotståndare och arena. Det kunde verkligen inte bli större för min del. Jo, förresten. Det kunde det. I första bytet, vid första bollkontakten lyckades jag pricka in matchens första mål framspelad av VIK-legenden Sverker Kvick. Där och då visste jag att innebandy var min sport. Det blev ett drygt år med Värnamo IK innan det blev spel i hemkommunen för nybildade Skillingaryds IK.

Foto: Svensk Innebandy (även Headerbild)

När gymnasiet var över så hade jag fått tag i information om att Vimmerby Folkhögskola hade en Innebandytränarprofil och flyttlasset gick österut. Under åren i Vimmerby och Vimmerby IBK tog innebandyn en annan riktning för min del och vände relativt snabbt över mot ledarskapet. På den tiden var Vimmerby en riktigt innebandymetropol med spel i högsta serien och mängder av spelare i distriktslagen.

Redan under andra säsongen som spelare i VIBK dök frågan upp att vara med i staben för
Smålandslaget P15 som skulle spela tidernas första Riksmästerskap (RM) i Växjö. Året därefter fick jag förtroendet att vara distriktskapten för P15-laget då mästerskapet hölls i Jönköping och där det hela slutade med en silvermedalj efter en uddamålsförlust mot Stockholm i finalen. Det blev ytterligare två år som ansvarig för Småland, ett med P15 och ett med HJ, innan frågan kom om jag var intresserad av att vara assisterandeförbundskapten för det svenska U19-landslaget som planerade för tidernas första trenationsturnering mot Finland och Schweiz i Helsingfors.

Anders Karinen som var förbundskapten på den tiden var den som hörde av sig. När jag ser tillbaka på alla mina år så var hans samtal och det förtroendet han gav mig det främsta orsaken till att jag satsade fullt ut på ledarrollen. Något som jag är väldigt tacksam för idag. Sen dess, säsongen 95/96, har jag varit aktiv på elitnivå eller serien strax under. Det har hunnit bli många uppdrag och många häftiga upplevelser.

När vi under min första säsong som tränare för JIKs herrar mötte AIK i Kinnarps Arena inför drygt 5500 åskådare sticker ut. Jag minns hur jag njöt den dagen. Inte bara för att vi vann matchen utan också känslan av stolthet att få vara en del av en sport som gått från ribbstolar till stora arenor på ganska få år. Matcherna i C-hallen dök upp i tankarna.

Efter fyra lyckosamma år med Mullsjö AIS i SSL tog jag beslutet att lägga ner karriären. Jag kände att jag gjort mitt och att det var dags för annat i livet. De tankarna kom dock på skam ganska snart då jag erbjöds jobbet som förbundskapten för herrlandslaget. Ett uppdrag som är ett hedersuppdrag med ett stort ansvar för både resultat och som ambassadör för svensk innebandy.

I månadsskiftet som nyss passerade löpte avtalstiden ut och jag har precis påbörjat min nya roll hos Fagerhult Habo IB där jag ska verka på 50% som tränare och 50% som föreningsutveckling. Utbildningen i Vimmerby börjar betala av sig och jag är lika taggad som 1992. Jag som skulle sluta....

Foto: Svensk Innebandy

Vilka uppdrag har du haft inom förening, förbund eller andra organisationer?
Tränaruppdrag - Förening Vimmerby IBK - Herr, dam och juniorlag (92-99) Östra SK - Herr(00-03) Jönköpings IK - Herr och dam (99-00 samt 03-07) Fagerhult Habo IB - Herr (08-10)IBK Lockerud Mariestad - Dam (11-12) Mullsjö AIS - Herr (12-16) Fagerhult Habo IB (21-)

Tränaruppdrag - Smålands Innebandyförbund Distriktskapten - P15 (93-95) Distriktskapten -HJ (95-96) Distriktskapten - F15 (11-12) Distriktskapten - DJ (11-12)

Tränaruppdrag -Svenska Innebandyförbundet Ass Förbundskapten - U19 herr (96-97) Ansvarig Guldsteget -Herr (16-20) Förbundskapten - Herr (17-21)

Övriga uppdrag Domarobservatör – Svenska Innebandyförbundet (07-08)
Zonledare - Smålands Fotbollförbund (09-11)

Vad är du mest stolt över?
Min dotters framgångar först och främst. Hon har sen liten haft en kärlek för sporten och jobbat hårt för att nå toppen. Det har på långa vägar inte varit en enkel resa men hon har alltid trott på sig själv och kämpat sig igenom motgångar med skador.
När hon spelade VM-finalen 2019 och vann VM-guld efter förlängning är mitt starkaste ögonblick inom innebandyn även om jag inte hade någon större inblandning.

För egen del är jag väldigt stort över förtroendet jag fick när jag utnämndes som förbundskapten för herrlandslaget. På klubbnivå är det när vi för första gången gick till slutspel med Mullsjö AIS. En liten klubb som på den tiden hade alla oddsen mot oss. Dom åren där med tre raka slutspel är också ett starkt minne.

Foto: Svensk Innebandy

Hur mycket tycker du att innebandyn har förändrats sedan du började?
Här skulle jag kunna prata länge. Naturligtvis har det allra mesta blivit bättre men det finns också saker som gått åt fel håll. Organisatoriskt är klubbarna hästlängder före där man var när jag började. Vi fick tejpa målgårdar och sargens höjd på långsidans väggar eftersom vi inte hade någon sarg. Bakom mål låg det plintar och bänkar.

Sportsligt har det också utvecklats enormt då spelarna idag har helt andra möjligheter till träning och återhämtning. Bättre förutsättningar helt enkelt.

Dessvärre känns det som intresset för SSL har svalnat vilket är tråkigt. Redan innan pandemin så såg vi en nedgång de sista åren med publik och vi har tappat några centrala, tunga samarbetspartners sista åren. Här hoppas jag vi kan hitta tillbaka på rätt spår när pandemin har börjat tyglas och publiken kan återinta läktarna.

short_text    Publicerat av Pernilla Johansson 2021-03-16, kl 13:13