Information, riktlinjer och rekommendationer avseende Covid-19

Läs mer

Köp streaming i Innebandyappen!

Klicka här

Fyra tjejer från ett och samma lag tar plats i Smålands Distriktslag

Linn Boman, Eira Axelsson, Hedda Strömbeck och Towa Nilsson är fyra tjejer som alla tagit en plats i våra distriktslag, alla fyra kommer från ett och samma lag högt upp på Öland, vi träffade på dom första gången på ett Temaläger i Jönköping 2018 då de åkt upp dagen innan för att kunna vara med.

Vi funderade på vad som gör att fyra flickor från en relativt liten förening högt upp på Öland tar sig så långt, vi tog och gjorde ett besök och träffade ledarna och bad Jörgen Fohlin som var en av dom som drog i gång detta att skriva en berättelse om hur allt detta startade och tydligt är att ledarna engagemang som alltid har varit avgörande och det föräldrastöd man fått för all aktivitet.

Temaläger 2018, Casandra Johansson, Linn Boman, Evelina Johansson, Eira Axelsson och Signe Nilsson.

Foto: Smålands IBF

Böda/Högby Innebandy flickor 04/05 - En hyllning
Innebandyn på norra Öland hade sedan många år legat nere. Högby IF hade en gång i tiden innebandy som en sektion inom sin förening med bl a representationslag på herrsidan, men intresset hade successivt svalnat och de drivande orkade inte längre att dra runt det.

Året är 2013 och en då nioårig Eira Axelsson spelar fotboll i det lokala pojklaget. Det hade gått bra i några år att spela med killarna, men nu kände hon och de andra tjejerna i laget att det inte längre var roligt. Alltmer var på killarnas villkor och tjejerna hamnade på undantag, vilket gjorde att de började misströsta.

Då kom Eira på en idé; hon frågade bonuspappa Jörgen Fohlin om han ville leda ett tjejlag i innebandy? Alltså ett lag med bara tjejer? Jörgen svarade att han definitivt kunde tänka sig att göra det, men att hon först skulle behöva kolla på skolan hur många som egentligen var intresserade. Sagt och gjort, Eira tog frågan med sig till skolan och frågade sina lagkompisar i fotbollen, sina klasskompisar och tjejer i klassen under. Då bestämde vi att På första träningen är det sex förväntansfulla tjejer som dyker upp. På andra träningen är det faktiskt tio tjejer som kommer. Ryktet spred sig att det här var något som var jättekul och sakta tillkom ytterligare spelare. Vi tränade till en början på prov fram till jullovet (ca tre månader fram) för att se om det skulle kunna gå att fortsätta. Vid jul var intresset alltjämt stort och gruppen stabil, så beslutet var inte svårt att ta. Självklart skulle vi fortsätta.

Publiceras med godkännande av Jörgen Fohlin

Om vi nu skulle fortsätta, började vi fundera på hur vi skulle organisera innebandyn. Vilken förening skulle vi tillhöra? Innebandyn hade historiskt sett alltid tillhört Högby IF och de få innebandysaker som fanns kvar i hallen tillhörde därför Högby IF. Problemet var att det var allmänt känt att Högby IF vid tillfället hade dålig ekonomi och därför skulle få svårt att stödja oss. Böda IK däremot hade god ekonomi, men ingen tradition av att hålla på med innebandy. Vi ville samtidigt göra det lätt för familjerna att låta sina tjejer spela innebandy och inte behöva krångla med medlemsavgifter till flera föreningar. Detta gjorde att vi tidigt bestämde oss för att den nya innebandybandysektionen skulle bli ett samarbete mellan de båda föreningarna och vi skulle spela som Böda/Högby.

Detta medförde att båda huvudföreningarna sökte medlemskap i Svenska Innebandyförbundet, och att tjejer skulle kunna spela utan merkostnad för ytterligare ett medlemskap. Fotbollsverksamheten hade sedan 2003 drivits gemensamt, så det fanns en positiv och inarbetad attityd i bygden till att driva olika idrotter gemensamt, vilket självklart var bra. Som administrerande förening valde vi av praktiska skäl Böda IK, men laget skulle framåt alltid spela som Böda/Högby IF.

Efter en trevlig vår där vi hade fått en stabil grupp att jobba med, kontaktade Jörgen Andreas Folke i FBC Kalmarsund och frågade om de hade något lämpligt lag som vi kunde få spela en träningsmatch mot. Det blev en match (femmanna) nere i Färjestaden mot Kalmarsunds 03/04. Matchen slutade 1–6 och lagets första målskytt blev Towa Nilsson, efter assist från Eira Axelsson. Den matchen saknade vi för övrigt målvakt eftersom ingen riktigt vågade stå, så i mål hittade vi Eiras lillebror Emrik som passande nog då fick tillnamnet Emma. Något som han fick dras med långt senare...

Året därpå började vi spela i “seriespel”. Royne Nilsson tillkom som tränare och höll i en träning i veckan och Jörgen den andra. Spelarna utvecklades och vi började se att det här är tjejer som kan göra något med sitt innebandyspel. Träningsviljan var jättebra och vi hade fortfarande tillströmning på spelare. Alla ville testa innebandyn, så nästan alla tjejer i årskullarna 04 och 05 har någon gång tränat med oss och i vissa fall spelat match. Det är jättestort för att vara på norra Öland. Under detta år började föräldragruppen alltmer backa upp oss på olika sätt. Det var allt från skjuts till matcherna, kioskförsäljning och sponsring av matchställ och overaller. Vi hade som motto att alla pengar som kommer in ska tillbaka till tjejerna. De ska känna att de är lite extra.

Det här gjorde att vi, när säsongen var slut, hade lite pengar i kassan och då bestämde vi oss för att åka till Floorball cup i Linköping. Vi tänkte att det är bra för tjejerna att tidigt komma ut på cuper, för att det är bra att få möta andra lag och mäta sig med dessa. För vår del insåg vi att det skulle bli speciellt att spela med riktiga byten, så därför frågade vi Markus Axelsson om han ville följa med som extra ledare och hjälpa oss andra att hålla reda på laget. Dessutom hade vi en av mammorna som var med och sov med laget för att skapa maximal trygghet. Första matchen i Linköping är mot Huddinges 04:or. Vi hade hört att de var jättebra och att det därför var viktigt att vi kämpade allt vi kunde. Det gjorde tjejerna och matchen slutade 0-0. Andra matchen vann vi och sista förlorade vi med uddamålet. Tjejerna hade klarat sig utmärkt. Vi såg att gruppen kunde växa med uppgiften och prestera på en nivå som vi tidigare inte hade sett.

Så fortsatte det; tjejerna presterade bara bättre ju svårare uppgiften blev. De hade tillsammans en enorm styrka och lagmoral och jobbade varje sekund för varandra på planen. Vi var inte många spelare i vårt lag, åtminstone sett till hur andra lag hade det. Vi var som mest 16 tjejer i truppen och vår tanke var alltid att alla måste få spela. Vi toppade aldrig och vi sa till tjejerna att alla tjejer är precis lika viktiga – och vi menade det. Utan de spelarna längst ner i hierarkin hade laget inte funnits. Det gjorde att ingen spelare ansåg sig bättre än någon annan och moralen stärktes. Det gällde bara att hitta roller till alla spelare, så att vi kunde få ut max av laget. Vi började tidigt prata om riskminimering och att sätta spelarna i situationer där de känner sig trygga och där de kan glänsa.

Vi ville göra det enkelt för alla, för då tänkte vi att alla också kan vara bra. Vårt spelsätt präglade mycket av det, plus att vi tidigt insåg vikten av god kondition. Vi ville vara starka och pigga kropp och huvud även i matchens slutskeden och det gjorde att vi hade hög intensitet i träningen och när tjejerna blev tillräckligt gamla för det började vi stoppa in extra träningar med styrka och kondition för att trycka på det ännu mer. Just den goda fysiska nivån gjorde att vi så gott helt undvek skador och liknande. Alla tjejerna orkade och höll för den hårde belastning som de utsattes för på matcherna, trots att vi vissa matcher kunde spela med 10 – 11 spelare.

Tuffheten hos tjejerna kom även från att vi redan tredje året fick gå upp och spela i en “röd” serie. Vi spelade matcher mot lag som var tre, fyra och t o m fem år äldre än oss själva. Det var tufft och kämpigt, men vi höll alltid ihop det och försökte göra något bra av det. Vi vann vissa matcher det året mot lag i vår egen ålder, men den bästa insatsen gjorde vi nog mot IBK Svala från Mörlunda. Deras lag var födda 00/01 och var betydligt större än oss, men vi gör en fantastisk match. Vi leder med efter halva matchen med 5-2 och vi är på väg att skrälla, men sakta börjar de äta sig ikapp och med bara sekunder kvar av matchen gör de 6-5 och vi förlorar. Dock höjde vi tjejerna enormt efter denna heroiska insats och troligen lärde de sig mycket även om det blev en förlust i slutänden.

Publiceras med godkännande av Jörgen Fohlin

Cuper har varit ett återkommande inslag i vår planering. Vi insåg tidigt att det är viktigt att komma ut och spela matcher mot andra lag. Att vi sen har haft en fantastisk föräldragrupp som i princip alltid har velat följa med och heja på tjejerna har gjort saken enklare också. Första året åkte vi alltså till Floorball cup i Linköping. Därefter spelade vi McDonalds cup i Växjö, där för övrigt (efter matchen mot Engelholm med 11-0) en av deras spelare med förvånad röst utbrister “jag visste inte att de kunde spela innebandy på Öland...”. Andra cupminnen är Mälarenergi cup i Västerås. Det var en tuff turnering med många bra lag. Till slut blev det uttåg i kvartsfinal mot Örebro.

Året därpå åkte vi åter till Linköping för att spela Floorball cup. Tiden innan cupen hade vår målvakt, den mycket duktiga Jolina Johansson valt att sluta, och vi hade just ingen ersättare. Jörgen var i kontakt med Kalmarsund för att låna in en målvakt därifrån enbart för cupen, och det gick Kalmarsund med på. Allt var klappat för detta, men då sa våra tjejer helt enkelt nej. De ville åka som ett lag och de ville lösa detta på egen hand. Sagt och gjort, in i mål kliver backen Alma Pettersson som tidigare inte stått, och laget sluter upp runt henne. Första dagen i cupen går tungt. Vi förlorar samtliga matcher och hamnar sist i gruppen. En ny situation för oss, men det skulle vända. I B-slutspelet börjar spelet återigen stämma och vi plockar match efter match – seger på seger.

I semifinal väntar Storvreta, som chocköppnar och leder med 2-0 redan efter två minuter. Efter en snabb timeout knyter alla näven och vi bestämmer oss för att fightas. Spelet vänder så sakteliga och vi knaprar in. Med en minut kvar ligger vi under med ett mål, och Jörgen säger åt Linn Boman att gå och ställa sig på offensiv planhalva och att de andra ska lyfta bollen så fort de får den. Med 30 sekunder kvar kommer chansen och Linn sätter kvitteringen. I efterföljande sudden death fixar Linn den totala vändningen och gör segermålet. I B-finalen förlorar vi tyvärr med uddamålet, men det är vändningen mot Storvreta som har etsat sig fast i minnet från denna turnering.

Efter detta positiva cupminne följde en riktigt bra insats även i Eksjö, där vi efter att ha gått obesegrade genom turneringen, vann hela cupen. Semifinalen gick till straffar och finalen gick till sudden (där Towa Nilsson drog dit ett stenhårt långskott i krysset redan efter nio sekunder). Till turneringens bästa spelare utsågs målvakten Alma Pettersson som endast släppte in fyra mål på hela turneringen. Sista cupresan gick till Göteborg för att spela den beryktade Gothia cup. Vi inledde bra och vann de matcher vi behövde för att gå till A-slutspel. Väl där fick vi i åttondelsfinal möta fjolårssegrarna Hjulsbro - ingen drömlottning direkt. Tät match och man såg att vi spelade mot ett riktigt bra lag. De gjorde tidigt 1-0, men vi höll spelet jämt stora stunder och vi hade flera chanser till kvittering. Dock kom deras andra mål mitt i vår press och luften gick lite ur oss samtidigt som tiden var alltför knapp för att hinna vända. Det roligaste minnet var dock att vi i en av gruppspelsmatcherna såg att någon hade riggat en kamera och spelade in matchen. Vi fick sen höra att det var ledarna till ett av de amerikanska lagen som spelade in oss och vårat 2-2-1-försvar. De tyckte att det var så perfekt utfört, så de ville ta med sig det tillbaka och använda det som instruktionsfilm till sina ungdomar hemma i USA. Superhäftigt!
Vi hade som tanke att vi skulle avsluta vår tid tillsammans med att spela Fair Play Cup I Jönköping, men tyvärr ställdes den turneringen in p g a Corona.

Publiceras med godkännande av Jörgen Fohlin

Vi har haft ett jättestort stöd i ryggen från hela bygden. Laget har fungerat lite som ett representationslag trots att de varit så unga. Alla i bygden har sett och hört om tjejerna och deras insatser. De har fått priser och stipendium och uppmärksammats i olika sammanhang. Mot slutet när vi började få igång yngre lag, så blev tjejerna deras förebilder och fick t o m lite idolstatus.

Vi har haft mycket bra stöd genom åren av framför allt FBC Kalmarsund som gett tjejerna möjlighet att komma och titta på deras damlag gratis, sitta sargvakter och några av deras spelare har även kommit och lett träningar och pratat med tjejerna även utanför innebandyn och vad som krävs för att kunna gå långt inom sin sport. Det har varit en stor inspirationskälla att ha detta stöd. Stort tack.

Vi pratar ofta och länge om hur viktigt det har varit för laget att alla har fått plats och att alla har varit viktiga. Det måste dock sägas att vi i detta lag också har haft några riktigt stora talanger och skickliga spelare. De har givetvis varit ovärderliga och har många gånger kanske fått för lite uppmärksamhet. Utan deras insatser skulle det givetvis ha varit svårt att ligga på den nivå som vi gjorde. Några av dem nådde distriktslaget (och förhoppningsvis går de ännu längre), andra spelar på div 1 och JAS-nivå och andra som skulle kunnat ha spelat där också, men i stället valt att lägga av när de inte fick spela ihop med kamraterna i detta lag. Vi har flera stycken som har kommit in på NIU-innebandygymnasium och t o m en som blev reserv på RIG. Vi har haft några spelare som var som schweiziska arméknivar – man kunde sätta dem i vilken position som helst och de gjorde det alltid lika bra, men vi hade också spelare som blev extremt duktiga i sin position och levererade varje gång, varje match. Tänk att vi dessutom i två års tid spelade med endast tre backar. Vi gick runt på tre personer i match efter match och dessa tjejer gjorde det fantastiskt varje gång. Få lag skulle orka den prestationen.

Vi måste även tacka alla föräldrar som ställt upp i ur och skur, alla som ställt upp som ledare, kioskförsäljning, styrelsearbete, marknadsgrupper, aktiviteter och publiken som har stöttat varje hemma- och bortamatch. Utan er hade det aldrig gått.

Tack så mycket!
Jörgen Fohlin

Foto: Smålands IBF

Eira Axelsson om betydelsen av sin moderförening


Foto: Smålands IBF

1. Vad Böda/Högby betytt för mig:
Det har betytt och betyder fortfarande obeskrivligt mycket. Den tiden gjorde mig till den innebandyspelare jag är idag och har spenderat så många timmar i hallen uppe i Löttorp. Där fann jag ett sammanhang, likasinnade, glädje för träning och sporten, utan Böda/Högby hade jag inte spelat innebandy idag och det är det något jag gör i princip varje dag ännu.

2. Anledningen till framgång:
Framför allt att våra ledare, tränare och föräldrar gick in helhjärtat för vårt lag och la ner sin själ i föreningen för oss tjejer. Detta i samspel med att de få tjejer vi hade gjorde samma sak, tror att platsen vi bodde på var till vår fördel, äntligen fanns det något för tjejer att göra på fritiden och det blev naturligt att majoriteten av tjejerna i våra årskullar började med innebandyn och fortsätta.

Alla ville väldigt mycket och vi tränade mycket för att få det att hålla ihop då vi var tvungna att spela på alla vi hade, det stärkte oss också som grupp. Samt att vi hade vissa som gjorde det lilla extra, fystränade extra och spenderade timmar utanför träningstid i hallen vilket skapade spetskompetenser som gjorde att vi fortsatte vinna matcher och de långa bortamatcherna var värda att åka på även för de som inte spelade för att vilja bli bäst utan för att det var det enda som fanns att göra utanför skolan och det gjorde att vi hade tillräckligt med spelare alla åren.

3. Tiden i Löttorp:
Otroligt givande och obeskrivligt rolig. Tänker tillbaka och saknar det, något som aldrig kommer tillbaka och inget kan någonsin bli det likt, så himla speciellt. Aldrig varit med om att människor ställer upp så mycket för varandra som vi gjorde där hemma, kan inte tacka alla inblandade vuxna som gjorde allt det praktiska.

Bra och framför allt roliga träningar med mycket 5 mot 5 spel, mycket flås och bra tempo. Vi vann matcher, och vi vann mot storklubbarna, kommer ihåg hur vi slog ut ett Storvretalag ur en cup i sudden, all bara grät för att det kändes så stort trots att vi inte hade vunnit något annat än just matchen och tagit oss vidare. Samt hur alla fixade med gruppaktiviteter på helger för att göra oss till den familj vi blev, det var ganska ofta aktiviteter utanför innebandyn som träningsläger eller det speciella fårbingot som exempel.

4. Mina mål:
Jag vill bli så bra jag kan och är villig att träna flera gånger om dagen för att se hur bra det är. Det är klart att man drömmer om stora matcher och att det hade varit helt overkligt men det får tiden utvisa, jag är inte nöjd än i alla fall.

// Eira Axelsson numera Cl98's div 1 och JAS

short_text    Publicerat av Pernilla Johansson 2021-12-23, kl 09:00