2016-06-02 06:13

Förbundskaptenens totalt skilda tränarvärldar


IBF Borlänges flickor 03/04 har inget resultattänk. Foto: Anton Rosenblad

Ena dagen coachar han damlandslaget i en VM-final. Andra dagen står han i båset hos IBF Borlänge flickor födda 2007/08. Andreas Lundmark kombinerar två tränarjobb på två totalt olika nivåer – där fokus ligger på två totalt skilda saker.
– Det förväntas inte att en förbundskapten ska ha den här synen, säger han. 

I december tog Andreas Lundmark Sveriges damlandslag till VM-guld. Finalen mot Finland i Tammerfors blev ett superdrama som gick både till förlängning och straffar. Lundmarks taktiska egenskaper sattes på prov och till slut fick Sverige guldjubla.

Hans jobb som förbundskapten handlar om att leda Sverige till framgångar. Målet är alltid guld i ett mästerskap. Men när han kommer hem till Borlänge igen, och drar på sig IBF Borlänges overall, ändras fokus. Då är han tränare för klubbens flickor 03/04 och 07/08.

Är det svårt att kombinera så skilda tränarvärldar?
– Nej, inte ett dugg. I grund och botten handlar det om att ha roligt. Det är det vi till 95 procent fokuserar på i flicklaget, och en stor del i damlandslaget. Gruppen ska trivas och må bra. Det är lite olika tonläge på min röst, det är nog enda skillnaden, säger Andreas Lundmark och fortsätter:

– Jag blir förvånad över att se att det finns så många som tror att idrott handlar om att vinna. För damlandslaget kanske det är så, men alla nivå under det handlar inte om att vinna, tycker jag. Det handlar om att utvecklas och ha roligt. Jag blir bestört när jag ser att det finns tendenser här och där att man vill vinna hela tiden, även för flickor 07/08 i andra lag. Ena sidan står jag och måste vinna i damlandslaget, och andra sidan möter jag sådana som beter sig som jag gör i damlandslaget. Det är konstigt. Jag är nog den som minst har fokus på att vinna i flicklagen.

Lundmark berättar att han i stället bara har fokus på individen när det gäller tränarjobbet i IBF Borlänge. Han ger inga taktiska råd under matcherna, förutom på individnivå för att spelarna ska utvecklas.

I damlandslaget är det helt annorlunda. Där ger han taktiska råd hela tiden för att laget ska vinna matcher. Men i flicklagen kommer det aldrig att ske, menar han.

– Jag kommer att få svårare när det börjar bli okej att göra det när spelarna blir äldre, eftersom jag tänker på alla individer. Jag tror inte att jag kommer fixa det. Det krävs elitnivå för att jag ska klara av att göra det, när individen själv har valt att elitsatsa. Så länge det gäller bredd ska man undvika det.

Mycket av fokus i IBF Borlänge ligger också på att spelarna ska få vänner. Lundmarks döttrar, som själva spela i lagen han tränar, har nu vänner över hela staden. Och eftersom mycket handlar om lek på träningarna behåller lagen också spelarna.

– Vi har haft samma lag väldigt länge, och vi bara ökar. Vi har haft ett eller två avhopp på alla år. Bara i år tog vi in tre nya. Vi är helt öppna med att ta emot nya spelare. Spelarna själva är bra på att ta emot nya spelare och få dem att bli bättre. De blir glada när de vinner matcher och det hör till idrotten. Det är helt naturligt, så ska det vara. Men det är inte fokus på det.

Vad säger de andra i föreningen om dig? Är de inte sugna på att du ska gå in och taktiskt ändra en match ibland?
– Det förväntas inte att en förbundskapten ska ha den här synen. De trodde nog att jag skulle vilja vinna matcher och klättra i seriesystemen. Men nu vet de bättre.

Läs mer: I morgon på innebandy.se berättar Andreas Lundmark om varför han älskar SIU-modellen – och hur den kommer att ge flera landslagsspelare i framtiden.


Författare: Anton Rosenblad