Plötsligt ljuder en pipa som verkar kunna skära genom Svingelns betongpelare, direkt på det ett myndigt ”lägg av” och tre älgkliv fram till den punkt där det kommande frislaget skall slås. Då slås jag av att jag bevittnar något som kunnat ses i nästan 20 år och som bara kommer att kunna ses i 57 minuter till. Ytterligare någon minut senare, i andra änden av planen, kommer ett tjuvnyp för att förhindra en snabb spelvändning. Signalen är något ilsk för att markera just det spelförstörande mer än tjuvnypet. Tre och en halv minuts dömning och två klockrena exempel på matchledarskap. Det summerar storheten bra nog för mig.
Att markera väsentligheterna för matchbilden i förstarummet framför möjligheten till beslut i varje sekvens efter en regelboksparagraf. Att värdera matchnyttan med besluten och bedömningarna likt ett parti schack. Att se en regelöverträdelse som ett potentiellt kommande problem för matchbilden om det får fortgå och insikten i att varje släpp på den punkten innebär en större svårighet att gå in och markera ner i nivå OCH ändå samtidigt släppa iväg oväsentligheter inom rimlighetens gräns.
Jag tittar på Glenn Nyhléns och Pelle Hellbergs sista innebandymatch som domare. Efter att ha dömt SM-finaler, VM, slutspel och gud vet allt så kan väl inte Svingelns Sporthall anses vara en värdig plats att avsluta på men jag menar att det är just det det är. En anrik plats för ett anrikt par som varit vårt distrikts bästa ambassadörer i två decennier.
Det var stort att få bevittna en enkel gest från Göteborgs Innebandyförbund för visad tacksamhet för väl förättat värv. Ulf Widell överräckte lite blommor och graverade glas.
Tack grabbar!
M. Löfgren
