Lockeruds Johanna Ekeroth är en av Sveriges mest meriterade spelare. Innebandy.se har pratat med legenden som är "still going strong".
Du som redan har vunnit allt, varför blev det comeback i Elitserien?
- Jag följde med Lockerud upp för att innebandyn fortfarande är fantastiskt rolig. Jag tvekade framför allt för att det tar mycket tid och det sociala blir lidande. Nu ställer min sambo upp och tar hand om vår son.
Vilken skillnad är det på ditt spel idag mot när du spelade i Elitserien senast?
- Jag är inte alls tränad som tidigare, men innebandymässigt hänger jag nog med, talangen finns ju där någonstans. Fast jag saknar snabbhet och kondition. Nu fungerar jag också som en slags handledare för de yngre tjejerna i laget.
När du spelade i Lockerud i Elitserien tidigare var ni oftast guldfavoriter, men nu kämpar ni för att hålla er kvar. Hur känns det?
- När man spelar strävar man väl alltid mot toppen, men vi behöver mogna i Elitserien. De unga tjejerna behöver få rutin och känna på det snabbare spelet. Det är ett stort kliv från division 1 till elit och det krävs mer av varje individ. Vi som har varit med länge fick en chock första matchen i Elitserien.
Var det bättre förr? Hur har spelet och spelarna utvecklats under din frånvaro från Elitserien?
- Det går fortare och det krävs mer av varje spelare. Nivån har höjts på flera plan, från träning till taktik. Det är mer uppstyrt nu och det är viktigt med ett fungerande anfalls- och försvarsspel samt en spelidé. När vi åkte ur Elitserien med Lockerud var det mycket på grund av avsaknaden av en spelidé. Visst är rätt spelare en förutsättning, men utan spelidé håller det inte.
Du har varit lagkamrat med Åsa ”Kotten” Karlsson både i klubb- och landslaget. Nu är hon din tränare, hur är det?
- Åsa är en anledning till att jag fortfarande spelar, hon är en av mina bästa vänner men vi vet var vi har varandra och kan sköta innebandyn professionellt. Åsa har utvecklat innebandyn både på klubb- och landslagsnivå. Jag kan inte med ord beskriva hur fantastisk tränare hon är. Hon gör väldigt mycket för både klubben och innebandyn i stort.
Snart stundar VM i Västerås och du har spelat 4 VM och 64 landskamper för Sverige. Hur sugen är du på att dra på dig landslagsdressen igen?
- Inte alls faktiskt. Jag behöver inte bevisa mer, men om jag skulle bli uttagen skulle jag tänka över det. Jag har ändå gjort mitt när det gäller landslaget. Jag kanske skulle palla två matcher och sedan ligga där och ha ont… ha ha ha.
Johanna Ekeroth från tiden i landslaget. Arkivbild: Bildbyrån.
Mariestad har från innebandyns begynnelse varit en framgångsrik innebandystad. Är ni på väg tillbaka från en tillfällig svacka?
- Lockerud är en satsande klubb och alla lag får del av kakan. Det satsas på både yngre och äldre då alla behövs i klubben. Ungdomslagen fungerar bra och vi har ett innebandygymnasium där Åsa ”Kotten” Karlsson är administrativt ansvarig och jag och en till är instruktörer. Trots att Mariestad är en liten stad och gymnasiet har få elever, satsas det på innebandyn med två instruktörer.
I helgen skrällde ni och slog självaste serieledarna KAIS/Mora. Vad hände?
- Man ska alltid satsa på vinst och vi kände att vi kunde vinna, för på försäsongen spelade vi jämnt mot KAIS/Mora. De kanske underskattade oss och vi var nära att vinna mot Falun dagen innan så vi kände att bara vi vill kan vi ta detta.
Hur bra är egentligen Lockerud?
- Vår målsättning är att hålla oss kvar, vi ska inte ha några orimliga mål eller underskatta oss själva, vi ska se hur långt det räcker. Efter segern mot KAIS/Mora hoppas jag att laget lyfter sig. Vi fick bra publicitet, även om TV också ville vinkla reportaget till att KAIS/Mora skulle vinna lätt. Det blev lite snopet när vi stal showen.
På söndag möter ni emot ännu en guldkandidat, Rönnby. Hur ska ni spela för att skrälla på nytt?
- Vi ska bygga på det var har eftersom vi har fått självförtroende och vårt spel fungerar bra. Som lag är Rönnby bra och de har den spetskompetens som kanske vi saknar, i Karolina Widar och Sanna Tuominen. Vi ska i alla fall inte gå in på planen som förlorare utan att spela om saken.
Gittan Ahonen Gunnarzon