Dalens damer tränas av stockholmaren Örjan Lindberg. Han har tränat laget i två år, men har nyligen fått veta att kontraktet inte förlängs efter denna säsong. innebandy.se intervjuade Örjan om det som har varit och framtiden.
Hur känns sportgruppens beslut?
– Det känns egentligen inte konstigt alls. Det är spelets regler, för i mitt kontrakt stod det att någon av parterna måste säga upp kontraktet senast den 20 december annars fortsätter det gälla. Det är tillvägagångssättet som stör mig. För ett år sedan gick herrarnas spelarråd till sportgruppen, för de ville inte ha kvar Urban Karlsson som tränare. Styrelsen lyssnade inte utan skrev ett nytt kontrakt med Urban. Nu ville damspelarna ha kvar mig, men då sa sportgruppen upp mitt kontrakt. Jag hade ju egentligen tänkt sluta inför den här säsongen, men spelarrådet övertalade mig att vara kvar, säger Örjan Lindberg.
Har du och Dalens ledning olika sätt att se på innebandy?
– Det vet jag inte. Jag har nämligen aldrig suttit i möte med dem. Det tog 1,5 år att få träffa styrelsen och det var efter att jag bad dem komma ner till träningen för jag ville bara se vilka de var. Sedan är det märkligt att Dalen flyttar upp mig, min sambo och mina tre barn 65 mil norrut, när de inte vill ha min typ av ledarskap. De kan ju inte ha varit ovetande om hur jag fungerar som tränare, säger Örjan.
Tror du att beslutet grundar sig på den schism som har varit mellan dig och de tre ledare som hoppade av från lagledningen tidigare i höstas?
– Ja, det tror jag för alla tre sitter i styrelsen. Om det nu är så illa, kan jag tycka att det är konstigt att inte några andra ledare eller spelare har slutat, menar Örjan.
Tycker du att beskedet kom vid en lämplig tidpunkt?
– Enligt kontraktet var det nödvändigt, men det är som sagt synd att det skedde på det sättet. Jag har inte ens fått en vettig förklaring. Jag fick inte vara med när sportgruppens Gustaf Forsberg meddelade tjejerna, men har fått höra att det var på grund av samarbetssvårigheter. Urban Karlsson berättade för mig att sportgruppen inte kunde stå bakom mina beslut, säger Örjan.
Vilka beslut?
– Det är väl att jag har mina åsikter om klubben och hur de styr allt. Styrelsen säger att alla är lika. Ingen får sticka ut, men vill du ha framgång måste vi få förutsättningar för att nå långt. Vi håller på med så mycket annat än att spela innebandy. Att vara tränare i Dalen känns som att åka 20 år bakåt i innebandy-världen. Tjejerna gör allt från att sälja småkakor till att sitta sargvakter på herrarnas matcher. Och Dalen kallar sig elitförening. För mig är det helt okej att damerna spelar utan arvode, men de har inte ens ersättning för förlorad arbetsförtjänst, säger Örjan.
Foto: Bildbyrån.
Är det svårt att motivera sig som tränare resten av säsongen?
– Det är inte det bästa läget, men jag får en otrolig stöttning av tjejerna i laget och vår målsättning är att hålla oss kvar i spelet. Vi vill spela slutspel, säger Örjan.
Hur har det fungerat att träna Dalen?
– Det har gått hur bra som helst. Vi har en ung trupp som det ska jobbas långsiktigt med. Tjejerna har kämpat på bra och resultaten har varit helt okej, tycker Örjan.
Jämför dina tidigare föreningar Balrog, Södertälje, Rönnby och Dalen som föreningar!
– Balrog hade en otrolig vision och vinnarkultur. Samma sak i Södertälje, där hela föreningen ville vinna. I Rönnby jobbade alla mot samma mål och ville ha framgång. Alla människor i alla positioner i en förening är lika viktiga för framgången. Här i Umeå är det Iksu som har jobbat långsiktigt med ungdomslagen, vilket man inte har gjort i Dalen. Där har man inte ställt krav på spelarna tidigare, men man måste våga ställa krav på varandra för att bli bättre. Det gör ont för stunden när man får höra vad som gäller, men för mig stämplar spelarna in på jobbet när de kommer till träningarna och då vill jag ha fokus, menar Örjan.
Är det som det ibland sägs, att Norrlandslagen inte har några vinnarskallar?
– I Dalen är det för mycket social verksamhet och jag har jobbat i två år för att få bort den inställningen. Detta genom att matcha hårdare och ställa högre krav. Där brister jag nog mot IBK Dalens förväntningar. För mig är det så att kommer jag överens med någon om en sak, blir jag besviken om den bryter det och då får den personen höra det. Jag är kanske för rak och ärlig för Dalen, tror Örjan.
– Jag tyckeratt det är roligt att herrarna går bra, men serien är serien och slutspel är slutspel. Det finns bra killar i laget och jag hoppas på dem. De stöttar mig i den här härvan, berättar Örjan.
Hur trivs du annars i Umeå?
– Hela familjen trivs jättebra, både socialt och arbetsmässigt. Det är helt annorlunda mot Stockholm och vi får mer livskvalité med ungarna. Jag kan sakna tempot i Stockholm, men jag blev lite rädd när vi spelade i Botkyrkahallen senast. Det är ett fruktansvärt hårt klimat, tycker Örjan.
Finns det något du skulle vilja ändra på inom daminnebandyn?
– Förutsättningarna! Tänk om sponsorerna kunde förstå att damlagen tränar lika mycket som herrarna. Jag kräver inte exakt lika, men bättre förutsättningar, Tänk om en del styrelser slutade se damlag som ett nödvändigt ont och istället vågade satsa på damidrotten. Jag tror att den kommer att växa i framtiden och få större acceptans, säger Örjan.
Har du någon gång tänkt på att bli herrtränare?
– Jag tränade Balrogs herrjuniorer och var på väg till Jönköpings herrar tidigare. Jag kan mycket väl tänka mig att bli herrtränare, men jag vill inte hålla på ideellt hur mycket som helst. Jag har trots allt sambo, barn och jobb att sköta. Nu arbetar jag 100 procent vilket jag inte gjorde i Stockholm. Pengarna är inte viktigast, men jag måste må bra för att kunna leverera. När jag skrev på för Dalen var det för en härlig utmaning och inte för att jag fick de bästa ekonomiska förutsättningarna, säger Örjan.
Om du fick önska hur ditt innebandyår 2009 blir, hur ser det ut då?
– Att det blir minst semifinal i slutspelet och att jag får avsluta denna tragiska såpa. Jag vill gärna ha semester för en gångs skull i sommar. Sedan önskar jag få vara med i ett dam- eller herrlag med tydliga målsättningar och ramar. Det måste finnas en bra organisation och jag behöver inte ha huvudansvaret, bara alla drar åt samma håll. Det som driver mig är att utvecklas – och att vinna, poängterar Örjan Lindberg.
Författare: Gittan Ahonen Gunnarzon