Lucka 8: Allas bästa kompis - Emma Karke

Föreningen Norrtulls SK ska genomsyras av tre grundvärderingar: Alla ska med, alla är lika värda och alla på egna villkor. En som tänker ofta och väl på detta är innebandy-Emma som hon kallas vid sina studier på Stockholms Universitet. Hon är ledare i föreningen, samtidigt som hon engagerar sig organisatoriskt i innebandysektionen med ett särskilt fokus på tjejers innebandyspelande. Vi tog pulsen på Emma, för att ta del av hennes tankar och erfarenheter.

Berätta lite om dig själv?
Min innebandybakgrund består av åtta års eget lirande i Järfälla IBK, några säsonger till och från som domare och drygt två år som tränare för barn mellan fem och tretton år. När jag frågar barnen hur en bra ledare ska vara säger nio av tio att det viktigaste är att hen är snäll. För de yngsta betyder det att en ledare är tydlig, positiv och rättvis, så det försöker jag vara.

Berätta lite om ditt arbete i Norrtulls SK?
Tidigare jobbade jag heltid som kanslist och innebandytränare. Numera är jag kvar med lite färre träningar samtidigt som jag fortfarande driver innebandysektionen tillsammans med vår nya innebandyansvariga. Utöver träningarna tycker jag att utvecklingsarbetet är roligast – att rekrytera nya ledare, försöka förbättra verksamheten och säkerställa att den verkligen håller sig till klubbens värderingar.

Vad är det för skillnad mellan dam och herr innebandyn tycker du?
Det intressanta är egentligen inte vilka skillnader det finns mellan dam- och herrinnebandy, utan frågan är varför det är skillnad. Vi ser olika på dam- och herrinnebandy i och med att vi har olika föreställningar om kvinnligt och manligt. Det är klart att det blir skillnader om vi fortsätter skapa dem! De tydligaste exemplen hittar vi i de yngre åldrarna, där pojkar och flickor ställs inför helt olika förväntningar och krav på sitt idrottande just på grund av vad de har mellan benen. Det viktigaste i barnens idrottande är att vi betraktar spelarna som barn istället för flickor respektive pojkar.

Hur får man tjejer att stanna kvar inom innebandyn och skapa ett livslångt intresse för idrott?
Hade jag varit typ hundra år hade jag haft lättare att svara på den här frågan. Nu är jag ju 21 och har inte haft möjlighet att utvärdera något än, men som med allt har jag förstås en teori. Oavsett om jag tränar killar eller tjejer lägger jag mycket tid på att alla ska trivas, ha kul och själva få definiera vilka de är och vad de vill. Jag försöker kombinera den sociala biten med att ta varje spelares idrottande på allvar genom att lyssna till och bemöta alla individuella önskemål i så stor mån som möjligt. Jag själv stannade ju i mitt eget lag så länge som jag gjorde för att det var där jag hade som roligast, kunde vara mig själv och hade alla mina bästa kompisar. Det är inte svinenkla saker, men jag tror att det är en bit på vägen.

Om du skulle få förändra något inom innebandyn. Vad skulle det vara?
Jag önskar mig en plattform för att få kvinnliga spelare, ledare och domare att vara lika självklara i den här världen som manliga. För att uppnå det vill jag göra flera förändringar. Ett exempel är att införa ett normkritiskt och könsneutralt språkbruk bland både förbund och föreningar. Språket är ett av våra främsta verktyg för att befästa makt och därför bör alla ha ett medvetet språkbruk, inte minst den som står i maktposition gentemot en annan.

I det här fallet är vi vuxna ledare mot unga spelare. Vi måste inkludera alla i våra ordval. Har vi en grupp där alla är killar utom två måste vi byta ut orden "kom igen nu killar!" mot förslagsvis "kom igen nu kompisar", för två av spelarna kan inte hitta en snopp mellan benen hur mycket de än letar.

Utöver det gäller detta förstås alla texter, vilket inkluderar allt mellan regelböcker och veckobrev. Om en domare alltid exemplifieras som "han", betraktas min bror alltid som en mer självklar domare än min syster. Varför får han vara en domare som representerar sig själv medan hon måste vara en tjejdomare som representerar alla tjejer?

Hur många timmar i veckan ägnar du åt innebandyn och tjejerna?
Mitt fina F02-05-lag träffar jag på träningar 2,5 timme plus en match i veckan. Utöver det jobbar jag ungefär sju timmar till i veckan.

Vart skulle du vilja se innebandyn om 15 år?
Överallt.

Du är ung. Hur är det att vara en ung ledare både på planen och i organisationen?
Jag hänger ju mest med 11-åringar som sällan betraktar mig som ung. Det är på planen det är värdelöst att vara ung, kort och tjej. Den här säsongen har jag tränat tillsammans med Jocke, som till skillnad från mig är lång, gammal (förlåt Jocke) och man. När motståndarlagets tränare eller domarna ska hälsa på oss är det ingen som ens tänker tanken att det är jag som är huvudtränaren och han den assisterande. I organisationen, däremot, är medelåldern relativt ung så där är själva åldern inga problem. Det kan vara på träningarna ibland som föräldrar blir förvånade när jag säger åt dem att vara tysta när barnen samlas, men förvåning är ju knappast skadligt.

Varför brinner du för innebandy och framförallt tjejerna?
I vårt lag får alla ta en paus från allt skit som händer i världen, skolan och hemma och istället idrotta och ha kul tillsammans. Jag vill bevisa att mina yngsta kompisar att fortsätta med innebandyn tills de sitter på ålderdomshem. Tänk att få se dem i VM, i domarkåren och som tränare för egna lag, med massa kunskap och schyssta värderingar. Det vore grymt.

Vad är ditt bästa innebandyminne?
Det är nog när vi mötte Täby sista matchen i en cup. Matchen låg sent och vi hade få spelare kvar, så Täby skickade över två spelare vilket gjorde att vi kunde genomföra matchen ändå. Tack Täby, för att ni visade hur barnens idrott ska vara!



Lucka 9: Pionjärer inom motionsidrott?