2017-02-16 13:05

Vaara summerar sina tolv år i landslaget


Jan-Erik Vaara efter VM-guldet i Göteborg 2014. Foto: Per Wiklund

Sedan 2005 har Jan-Erik Vaara varit förbundskapten för de svenska seniorlandslagen. Med sina fem VM-guld är han tidernas mest meriterade ledare. Här berättar han om sin resa.

Det har gått 12 år sedan du tog över damlandslaget, vad minns du från den tiden?
- Landslaget tog brons i Singapore 2005 och jag tyckte att svensk landslagsinnebandy på damsidan hade det tufft. Jag fick förfrågan om att ta över och då började en rätt häftig resa. Vi fick upp intensiteten i spelet, satte ett systematiskt försvarsspel och senare blev vi också en tungt, malande offensiv maskin som radade upp segrar. Vi tog stora kliv. De sex år jag arbetade med damerna var fantastiska resultatframgångar med enbart två förluster.

Vad var det du gjorde med damlandslaget där 2005?
- Framför allt ökade vi kraven på spelarnas fysik och deras inställning att se innebandyn som en elitidrott. Det var en tuff resa för spelarna och även något nytt för oss i ledarstaben.

Hur kom det sig att de där kraven sattes?
- Vi såg med våra blotta ögon att vi inte använde oss av spelarnas fulla kapacitet, varken i ligan eller i landslaget. Genom att införa fystester och bli professionella i allt vi gjorde skulle vi kunna införa mer kraftfullhet och ett högre, mer intensivt spel.

Hur togs de där kraven emot av spelarna?
- I Sverige har vi alltid haft bästa spelarna och de flesta talangerna. Det fanns en jargong att det räckte med det vi hade och att vi inte behövde utveckla de bitarna. Det förvånade mig lite eftersom att damernas resultat, historiskt sätt, inte varit lika bra som herrarna. En del valde att inte ta till sig kraven medan andra hoppade på tåget. Men vi lyckades hitta spelarna som anammade de kraven vi satte upp. De första tre åren stabiliserade vi ett försvarssystem medan vi de sista åren blev allt mer aktiva i anfallsspelet. Vi skapade kraft och tyngd i spelet.

Du har tidigare nämnt Karolina Widar som viktig i din nya roll som förbundskapten, vad gjorde hon?
- Ja, hon var en stor representant för inriktningen av det vi arbetade fram. Hon anammade de nya kraven på bästa sätt och blev lagkaptenen som visade vägen. Det fanns givetvis andra spelare också. Emelie Lindström till exempel som har alla rekord som man kan ha, hennes mest blomstrande tid var under de här åren.

Du tog VM-guld med damerna 2007, 2009 och 2011. Sedan bytte du till herrlandslaget, varför?
- Vi var ganska överlägsna på damsidan samtidigt som herrarna förlorat två guld. Magnus Nilsson, som var ansvarig för landslagen hos förbundet under den tiden, kom med en förfrågan 2011 och då såg jag det som en stor utmaning. Det kändes rätt men jag ville köra klart damsidan först. Jag hjälpte till att utse en vikarierande herrsida under 2011 medan jag var kvar hos damerna. Det kändes bra, vi var på väg någonstans med herrlandslaget redan då. Vi tog det tredje VM-guldet med damlandslaget 2011 och efter det bad jag faktiskt om att få fortsätta på damsidan. Det fick jag inte. Förbundet ville ha mig på herrsidan.

Vad var det som gjorde att du ändrade dig och ville fortsätta med damlandslaget?
- Vi hade utvecklat något under en längre tid och nått framgångar men jag såg att det fanns ytterligare saker att utveckla spelmässigt. Jag var inte färdig. Men förbundet sa nej och det var samtidigt helt okej för mig. Jag kände att det fanns några saker som jag kunde skruva på, när jag klev på herrlandslaget i januari 2012, för att vi skulle kunna vända skutan. Det blev uddamålsförlust i Finnkampen i februari men då ska jag vara ärlig och säga att Finland var överlägsna. Efter det kom Ulf Hallstensson in i ledarstaben och vi vann mot Finland i EFT i april med 10-3. Det var ett bra kvitto som gav oss energi.

Med damerna höjde ni fyskraven på spelarna, vad hände på herrsidan?
- Det blev en liknande resa vi gjorde med herrarna. Vi ville ha in ny energi. Jag och Ulf skapade tillsammans en spelvision hur vi ville att ett svenskt herrlandslag skulle se ut och agera. Det utmynnade i en spelidé som innehöll detaljer om hur vi skulle spela. Att bygga spelet på fart, fysik och aggressivitet, anfalla med mycket folk samt kunna avgöra matcher på egna initiativ. Vi ville inte att Sverige skulle vänta på motståndarnas misstag. Spelidén skapade i sin tur en kravprofil på spelarna. De var tvungna ha bra fysiska värden för att klara spela många matcher på få dagar, de behövde kunna ta till sig och spela spelidén byte efter byte, match efter match. Därför letade vi efter uthålliga, kvicka, hungriga och ambitiösa spelare som var sugna på att utveckla sin egen karriär.

Mindre än ett år efter att du tagit över som förbundskapten tog herrlandslaget tillbaka VM-guldet, varför?
- Vi kompetensväxlade och fick med oss bra resultat under EFT i Zürich där i april 2012. Det var både tursamt och skickligt att få utdelning direkt. Sedan, mellan april och december, gick vi ner i kolgruvan för att bryta kol. Vi satte ett bra försvarsspel och jobbade hårt med kontringar. Vi vann över Finland igen i EFT i Växjö i november 2012 med en månad kvar inför VM. Jag tror vi vann med 7-6 efter att haft en 5-1-ledning. Resultatmässigt hade vi Finland på gaffeln där, de visste inte riktigt vad vi hade gjort. Och de kom aldrig på det. VM i Schweiz blev en fantastisk upplevelse. Under den här tiden har vi gjort otroligt många bra matcher men jag har aldrig, varken förr eller senare, upplevt att vi fått ett sådant utfall på det vi gjorde som i finalen i Zürich. Det var många uppspel och kontringar som gick exakt som de skulle och försvarsspelet var fantastiskt. Vi hade i princip ett 100 procentigt utfall på våra chanser. Det var otroligt.

Vi pratade om Karolina Widar på damsidan, finns det någon liknande spelare på herrsidan du vill nämna?
- Det är flera. Vi har lutat åt oss emot bärande spelare som Karl-Johan Iraeus och Johan Samuelsson. Joel Kanebjörk och Robin Nilsberth. Rasmus Enström, Alexander Galante Carlström och Kim Nilsson, förstås. Det blir att jag nämner många och det är risk att jag glömmer någon. Ta till exempel en sådan spelare som Henrik Quist som hade en stor del i VM-guldet 2012 med sitt sätt att spela och vara. De här spelarna jag nämner har burit vår vision och presterat vår spelidé. Samtidigt är det en drös andra spelare som varit viktiga.

Sverige utklassade Finland i finalen 2012 och sedan fick du uppleva en ny framgång med VM på hemmaplan i Göteborg 2014, hur var det?
-Jag hade hemma-VM med damerna 2009 som var en härlig upplevelse men Göteborgs-VM var ett fyrdubbelt så stort projekt. Det krävdes mer förberedelser på grund av den press och de förväntningar som fanns. Det gjorde en rejäl satsning från alla sidor av Svensk Innebandy och många spelare var angelägna om att ta sig till VM-truppen. Det var ett tacksamt läge att göra urvalet. Det är helt klart en av de idrottsliga höjdpunkterna att stå som segrare i ett hemma-VM. Samtidigt är det svårt att säga att det var en större upplevelse än 2012 som var en fantastisk saga eller de framgångar vi hade med damerna 2007, 2009 och 2011. Alla fem guld är unika på vart och ett sätt.

Det är ett fantastiskt resultat att ta fem VM-guld på fem försök. Sedan gjordes en ansats på ett sjätte raka nu i december i Riga, har du hunnit smälta den förlusten?
- Efteråt är det faktiskt jobbigare att vinna än att förlora. Det tar längre tid att bearbeta. Jag har fått distans till senaste VM. Det var en helt annan karaktär på allting den här gången. Det blev inte samma förberedelser som tidigare och vi var för sårbara. Vi upplevde det som ett mindre urval av spelare och drabbades dessutom av otur med skador på viktiga spelare i de två första femmorna. Det blev någon form av kedja av händelser som vi till varje pris försökte reda ut. Jag har aldrig varit med om en sådan motvind. Men någonstans vet jag med mig att jag och Ulf, som stått för det konkreta innebandymässiga, gjort allt som stått i vår makt för att få till ett lyckat resultat.

Om du summerar din tid som förbundskapten, vad säger du då?
- Vi lever i en resultatmässig värld och 55 vinster och fem förluster är jag extremt nöjd med. Sedan är jag nöjd med den utveckling som herrlandslaget haft. Vi har laget som spelat med mest fart genom tiderna, varit bäst förberedda och haft de bästa talangerna som vi lyckats forma in i den här spelidén. Vi har spelat med en attraktionskraft som varit offensiv och positiv.

Vad händer nu?
- Jag har fått ganska många förfrågningar under resans gång. Mer än någonsin om just hösten 2017. Det känns intressant och kul. Jag ska ta mig en riktig funderare men blir det inget i ett innebandybås så ska jag nog föreläsa om elitmässigt ledarskap och även ledarskap när det gäller barn och ungdomar.

Fakta
Jan-Erik Vaaras facit som förbundskapten

Herrlandslaget
Två VM-guld
55 vinster
6 oavgjorda
5 förluster

Damlandslaget
Tre VM-guld
58 vinster
4 oavgjorda
2 förluster

Text: Sebastian Nurmi