2016-10-07 06:37

Innebandyföräldern som blev dubbel ordförande


Pernilla Bernhardsson har två ordförandeposter. Foto: Hanna Sandberg

Hon har varit ordförande i Mullsjö AIS sedan 2013 och blev i slutet av september vald till ordförande i Västergötlands IBF. Pernilla Bernhardsson visar innebandysverige att kvinnor kan nå långt – om de bara vill.
– Man behöver inte kunna allting från början, säger hon. 

”Jag har ingen idrottsbakgrund över huvud taget. Jag blev vald sist på gymnastiken. Jag är bara en innebandymamma.” Det här är Pernilla Bernhardssons, som sitter på två ordförandeposter, ord.

Bernhardsson är med i det nätverk av kvinnor som Svensk Innebandy skapade i våras. Hon är en stark röst för Mullsjö – och nu även för Västergötland – och har bevisat att man kan nå långt med en självsäker inställning till arbetet.

– Det är inte så farligt. Man behöver inte kunna allting från början. Och det är lite sorgligt. Det har inte med innebandy att göra, det handlar om att tjejer är lite mer vaksamma och tror att de inte kan. Jag jobbar med rekrytering till vardags. Tjejer som söker ett jobb söker alltid i linje med eller lite under sin kompetens. Killar kan blåljuga och säga att de kan saker utan att de kan det, säger Bernhardsson och fortsätter:

– Kvinnor brottas med låg självkänsla. Det har jag sett på nätverket nu. Där boostar vi varandra väldigt mycket.

Ja, Bernhardsson menar att nätverket, som består av 15 kvinnor från hela Sverige och i olika ämbeten inom innebandyn, betyder mycket. Där kan de utbyta erfarenheter och stärka varandra. Och alla roller ser olika ut.

– Jag tror, och trodde från början, att jag kan vara med och bidra just eftersom jag satt på en tung position som ensam kvinnlig ordförande i en SSL-förening. Mullsjö har kommit långt på vissa punkter, men vi har andra vi behöver jobba rejält med.

För att flera kvinnor ska verka inom innebandyn i framtiden tror Bernhardsson att sådana här nätverk bland annat är rätt väg att gå. Det räcker inte med stötinsatser och enskilda konferenser. I stället är det det långsiktiga tänket som måste till. Och även om innebandyn har klarat jämställdhetsmålen som Riksidrottsförbundet har satt upp menar Bernhardsson att det faktiskt inte är så jämställt ute i innebandysverige.

– Inte om man tittar på hur de ser ut, då har vi inte kommit så långt, säger hon och spekulerar i varför kvinnor faktiskt inte hamnar i till exempel styrelser:

– Tjejer har ett stort kontrollbehov och ska göra det omständligt för sig. Därför backar man. Man har inte kompetens eller tid, tror man. Visst tar det en del tid, men det är också ett intresse. Man behöver inte kunna allt från början. I till exempel en valberedning måste man våga öppna upp och förändra. Man måste prata med tjejer om att det inte är så stort att vara med. Man måste inte ha extra kunskap och tid. Det är tillsammans man gör någonting. En person gör inte allt.

Följ nätverket i sociala medier under hashtagen #IBkvinnorleder.


Författare: Anton Rosenblad