2015-01-22 08:10

Så ska fler kvinnor in i ledarstaberna


 Jenny Hedlund har tillhört landslaget sedan 2012. Foto: Per Wiklund

Det råder brist på kvinnliga ledare inom svensk idrott, framför allt i eliten. Svensk Innebandy har jobbat hårt för att få in flera kvinnor i landslagens ledarstaber och för att skapa rätt förutsättningar för dem. Här berättar två personer insatta i landslagsverksamheten om processen att hitta nya kvinnliga ledare.

På onsdagskvällen sändes första delen från andra säsongen av UR-programmet Idrottens Himmel & Helvete. Programserien tar upp olika typer av exempel inom idrotten i Sverige och i just det här programmet låg fokus på jämställdhet.

 

Inom Svensk Innebandy finns det tydliga strategier hur man jobbar i den här frågan. Ett exempel är landslagsverksamheten där det finns ett nationellt mål, satt av Riksidrottsförbundet, att 40 procent av ledarstaberna inom svensk idrott år 2017 ska vara kvinnor. I Svensk Innebandys fyra landslag (herr, dam, U19 herr och U19 dam) är den siffran just nu på 36 procent. Men att enbart stirra på att komma upp i en speciell procentsats är inget man strävar efter, enligt Svensk Innebandys landslagschef Emil Risberg. I stället är det kompetens, erfarenheter och passande roller som ska klaffa.

 

– Vi tror att olika erfarenheter, bakgrund och kön i staberna skapar en bra och utvecklande miljö. Att bara ha män skapar en viss jargong och vice versa. Det är egentligen att vi tror på det vi gör snarare än att vi vill uppfylla ett procentuellt mål, säger Risberg och fortsätter:

 

– Då gäller det att titta på om det finns personer till de olika rollerna i staberna, alltså kompetenta kvinnor och män. Vi ska inte sticka under stolen att vi har en ledarbrist på den kvinnliga sidan, inte minst i Svenska Superligan på tränarsidan. Då får vi titta på om vi kan forma staberna på olika sätt. Men samtidigt kan vi inte minska på kompetensen. Vi får lyfta in de kompetenta kvinnorna. Men också våga satsa på nya kvinnliga ledare.

 

Tidigare har förbundskaptenerna för  de svenska landslagen själva fått forma sina staber. Men Risberg menar att då oftast staberna har dominerats av män. Om förbundskaptenen är en man är det lättare för honom att välja en kompis till staben – som också är en man.

Nu är det dock annorlunda.

 

– Förbundskaptenerna får så klart fortfarande vara med och forma sina staber, det är ju de som ska leda. Men vi har andra önskemål hur vi ska blanda kön och kompetens, säger Risberg.

– Det vi har gjort de senaste åren är att vi har tagit tidigare spelare och gjort dem till formella ledare i olika roller. Just spelarfunktionen, att man har varit en landslagsspelare, kan förmedla saker till spelare som kanske en förbundskapten som inte tidigare har spelat i landslaget kan klara av. Det är också en part som spelarna kan gå till på ett annat sätt än till en förbundskapten. Där har vi till exempel lyft några kvinnliga ledare.

 

För att skapa så bra förutsättningar som möjligt för kvinnliga ledare i landslagen har man tagit hänsyn till deras livssituationer när de har rekryterats. Damlandslagets assisterande förbundskapten, Jenny Hedlund, fick frågan om hon ville ta plats i landslagsstaben i början av 2012.

 

– Jag visste att jag var gravid då. Och jag visste inte hur det skulle påverka. Samtidigt som jag kände att det var en jättechans och en jätteärofylld uppgift. Jag kollade om det var möjligt trots att jag skulle föda barn. Det var inget hinder. På de första lägrena var pappan med och det var väldigt öppet och lättjobbat. Hade jag inte fått den möjligheten hade jag inte kunnat tacka ja. Det var en nödvändighet för att det skulle kunna fungera praktiskt, säger Hedlund.

 

Risberg förklarar beslutet att rekrytera Hedlund trots det kommande barnet:

– Vi vill skapa förutsättningar när de får barn. Det ska inte innebära att de är diskvalificerade från landslaget i två års tid. Då försöker vi lösa det så att deras respektive kan följa med på läger, att det finns en förståelse från spelare och andra ledare att de går ifrån och gör vardagliga saker, som till exempel att amma. Det gäller att skapa förutsättningar för att kunna ha med kvinnorna. I grund av botten vill vi ha kompetenta människor och olika kön, säger han.

 

Jenny Hedlund har själv varit med i landslaget och vunnit VM. Hon har sett spelare med otrolig kompetens gå vidare efter spelarkarriären till ett annat liv med barn och familj – och helt lämnat innebandyn. Det är något som det måste bli ändring på, menar hon.

- Man ska ta till vara på dem som har spelat en gång i tiden. De har en stor erfarenhet sedan tidigare. De besitter en stor erfarenhet om hur spelarna tänker. De kanske inte har tränarbitarna, men det kan man kombinera med andra roller. Föreningarna måste ta kontakt med spelarna och lyssna vad de har att bidra med, säger Hedlund.

 

Och strategin hur flera kvinnliga ledare ska in i staberna i framtiden är tydlig:

– Kvinnliga ledare på elitnivå i vår idrott är väldigt få. Så om vi vill ha flera måste vi stötta dem vi får med. Många är tveksamma om de klarar av rollen, även om alla runt omkring vet att de fixar det, säger Risberg och får medhåll av Hedlund:

– De spelarna som finns där ute i dag, både på dam- och herrsidan, måste inse att de har en viktig roll för innebandyns framtid. De måste stöttas.


Författare: Anton Rosenblad