2015-01-29 08:35

”För oss är det viktigt att se alla våra spelare”

På onsdagskvällen sändes avsnittet ”Tidiga lyckade elitsatsningar – finns dom” i UR-programserien Idrottens Himmel & Helvete. Med anledning av det bjuder innebandy.se på ett exempel på en innebandyförening som arbetar efter devisen ”så många som möjligt att hålla på så länge som möjligt – så bra som möjligt.”



Motala Sporthall byggdes på 60-talet och är måhända inte den fräschaste. Men det som händer innanför dörrarna känns modernt. Det är här Solfjäderstaden håller till. En förening med 680 aktiva spelare som arbetar hårt med föreningsutveckling och som dessutom försöker anamma Svensk Innebandys Utvecklingsmodell (SIU).

Just den här kvällen när vi är på besök har Solfjäderstadens flickor-07:or en av veckans två träningar. Ledarna är på plats tidigare för att prata ihop sig, förbereda sarg och bygga hinderbana.

– Vi pratar mycket med varandra om hur vi vill att träningen ska se ut. Innan säsong gör vi en kalender över året och målar upp hur varje träning ska se ut. Vi har även en planering över vilka tjejer vi ska uppmuntra extra mycket under vilken träning och vem som ska göra vad. Allt för att vi ska vara förberedda när vi kliver in i träningshallen, berättar en av lagets fem ledare, Dennis Lundqvist medan han rullar in sargvagnen i hallen, och fortsätter:

– För oss är det viktigt att se alla våra spelare. Jag har en lapp här på vilka tjejer ska jag titta extra på vecka 40 till exempel. De blir jag lite extra ansvarig för och ska ägna uppmärksamhet. Det handlar om att jag kanske säger: ”Gud vad kul att du är här” eller ”vilka fina skor du har”.

När tjejerna, alla klädda i Solfjäderstadens röda t-shirt och svarta shorts, droppar in en efter en gör de det försiktigt men förväntansfullt. Ledare och spelare samlas i en ring på mittplanen. Tjejerna lyssnar tålmodigt och vill de något sträcker de upp handen.

– På en av våra träningar gjorde vi upp kompisregler tillsammans. De fick skriva ner hur man är en bra kompis mot varandra i laget: Att när någon pratar så lyssnar man. Man räcker upp handen om man har något att säga. Här är resultatet, säger Dennis och tar upp mobilen och visar en bild på ett stort papper där tjejerna skrivit flera olika saker som att: ”Inte knufas”.

– Det första vi tänker på är att träningen ska vara rolig. Det andra är att vi ska trivas tillsammans. Och de två sakerna hänger ju ihop. Första träningen tog vi ledare bilder på alla spelare och så satte vi oss och lärde alla namn på kvällen. Så att vi visste vad alla hette till nästa träning och kunde säga: ”Hej Elicia och bra jobbat Alva!”

– Barnen trivs. De lyssnar på oss och känner sig trygga. Det satt fyra tjejer i knäet på mig redan under andra träningen.

Träningen inleds med flera olika lekar. Musiken dånar ut ur högtalarna. Ett glatt sorl stegrar. Skratten tar över lokalen.

– Första året, när de var fem år, var leken det allra viktigaste. Leken är fortfarande viktig för oss men man ska inte glömma att många av tjejerna kommer hit för att spela innebandy också. Tanken är att stegra innebandyspelandet ju äldre de blir. Vissa innebandymoment gäller att få in på ett lekfullt sätt för leken måste vara det centrala i början, säger Dennis.

De här 07:orna är första årskullen i Solfjäderstaden som kör efter SIU-modellen men föreningsutveckling har man gjort länge. År 2002 bestämde en ny ordförande sig för att Solfjäderstaden skulle gå från att vara en förening på fickan till en förening med organisation och struktur där inget glömdes bort.

Fyra år senare hade man tack vare det ökat antal spelare med 100 procent. Då fick man andra problem: Hur skulle allt tas om hand? Det ordnades genom fler roller, ledarträffar och funktionärer. Det i sin tur fick effekten att Solfjäderstaden låg på ett stadigt antal spelare. År 2009 började klubben diskutera kvalitén på träning och funktionärsträffar infördes. Två år senare tog man till sig och fokuserade på SIU med mer spelarutveckling i fokus.

– Skriv inte att vi är Sveriges främsta förening för det tror jag inte vi är. Det finns många föreningar som är bra på specifika saker. Men jag skulle vilja säga att vi är bra på väldigt många områden – på helheten har vi kommit långt. Det handlar om tålamod. I en förening går det inte snabbt utan det är en process, det är väldigt viktigt att förstå det, säger Jocke Bååth som arbetar som utvecklare för Solfjäderstaden.

– Lite av det som beskrivs i SIU har vi hållit på med i sju år. Vi har haft ledarträffar en gång i månaden där vi diskuterat och utbytt tankar och idéer. Men SIU har gett oss en extra skjuts. Vi har fått ett konkret verktyg om det som vi pratat om i så många år, säger Dennis som förutom att han är ledare för 07:orna även är klubbens ordförande.

– Lagorganisationen är till exempel något vi tjötat om från början. De lag och föreningar som fungerar och där ungarna tycker det är roligt – det är där föräldragruppen fungerar. Kravet från föreningen är att man inte startar ett lag med under fem personer i lagorganisationen. Och minst två tränare ska vara på banan från början, helst tre.
– Själva är vi fem och så har vi ytterligare tio i lagorganisationen. De har skrivit upp sig på att vara alltifrån den som har ansvar för hemsidan till att ha hand om sociala aktiviteter.



Med engagerade föräldrar i ryggen har 07:ornas ledare skaffat sig marginal så att de inte alltid behöver vara på plats allihop alltid.

– Vi är minst tre på varje träning, då hinner vi se och uppmärksamma alla. Men det är också fyra andra föräldrar som varit ombytta på träningar. Det är skönt att veta att det finns de som ställer upp och att det fungerar även om någon av oss får förhinder.

07-gruppen trivs tillsammans och de lär sig idrotta. De får springa, hoppa och skutta. Under de två säsonger de tränat har de kört fotboll, spelat basket och haft en friidrottsträning som leddes av tränare från den lokala friidrottsklubben.

– Det är jättebra att de tränar olika idrotter för det stimulerar olika muskelgrupper. Ganska många av de här tjejerna har börjat spela fotboll i samma lag också – det är bara bra.

När det är dags för klubba/boll ska spelarna dribbla runt utan att krocka eller tappa kontroll över bollen.

– Vi bryter också av för att de ska testa readyposition, eller redo som vi brukar säga för de ska ju vara redo. Som jag tolkat SIU så ska man utmana varje individ på rätt nivå. Vissa vet knappt hur man håller i klubban medan andra är långt fram när det gäller redoposition.

I den här övningen går Dennis fram till de som kommit långt och petar på dem och ser att de står stabilt. Han ställer kanske en fråga hur många fingrar han håller upp – för att de ska kunna lyfta blicken men ändå ha kontroll på bollen. Så pratar vi mer och mer, säger en av 07:ornas ledare Daniel Alfheim som är idrottslärare till yrke.

I pauserna mellan övningarna dricker tjejerna vatten, grimaserar, hoppar på ett ben och busar med ledarna. När det är dags för nya övningar måste en tjej kissa. Och när en av ledarna följer henne till toaletten ansluter ytterligare en handfull.

– Vi tränar alltid i stationer för då hinner vi se många tjejer och de får göra övningen många gånger. Vi vill inte ha väntan. Inga köer. De enda köerna vi har är till toaletten, säger Dennis och pekar glatt på gänget som nu tar sig till omklädningsrummet.



Ledarna har förberett en grovmotorisk hinderbana där tjejerna tränar allting: Snabba fötter, klättrande, balans och hopp. Det är dags för den nu, som en av tre stationer. På mittplan är det spel med små målburar med fokus på två saker: att passa bollen och att ha fart på fötterna. Tredje stationen är ett kampmoment där tjejerna ska kampas om bollen.

– Under den här timmen de tränar vill vi att de ska ha mycket bollkontakt så de kan träna sig till att bli en bättre innebandyspelare. Dels tycker de att det är roligare om de får vara delaktiga. I stora grupper är det några som inte får röra bollen. Då kan man inte utvecklas och då tycker man inte det är roligt.

Under passet kör tjejerna en viss typ löpträning. De ska ha kontroll på sin kropp, ledarna hejar på: ”Runda konan och så full fart tillbaka – full fart tjejer, jättebra!” Berömmet slutar med en high five. Det är mycket high five.

– Det är medvetet. Vi gör alltid high five med våra tjejer när vi springer på dem. Oavsett om det är i omklädningsrummet, i skolan eller på stan. De ska lära känna varandra och visa uppskattning.

Träningen avslutas, som alltid, med fruktstund på tjockmattan. Här pratar ledarna med barnen om vad som varit roligast.

– Match, ropar någon.

– Hinderbanan, säger en annan.

Ledarna skrattar. Barnen skrattar.

– Grunden är att vi vill få så många som möjligt att hålla på så länge som möjligt – så bra som möjligt. Vi har lagt till så bra som möjligt för det tycker vi att man glömmer. Det finns ingen här som inte uppmärksammas, säger Dennis och fortsätter:

– SIU är viktig för att man, oavsett vilken bakgrund man har som ledare, ska kunna ge barnen samma utbildning och förutsättning. Som förening vill vi ge ledarna bra verktyg att jobba med det här. Det är många leenden på våra träningar. Bästa betyget vi ledare kan få är att vi har lika många som tränar i slutet av säsongen som i början och att de kommer tillbaka nästa träning. Hittills har det varit så.

Fotnot: Reportaget gjordes på en träning under våren 2014 och har tidigare publicerats i Svensk Innebandys verksamhetsberättelse.

Alla foton: Per Wiklund


Författare: Sebastian Nurmi