2009-10-13 09:16

Innebandy en bra investering

RF har gjort en kostnadsundersökning som har som syfte att mäta kostnaderna för barns idrottande i tio av de vanligaste idrotterna - och det visar sig att föräldrar tycker att barns idrottande är värt pengarna.

Resultaten är baserade på en postal enkät som har skickats till 3 000 barnfamiljer med idrottande barn i åldern 7-15 år, och istället för ett medelvärde har man valt medianvärden som riktmärke (för att undvika extremvärden). De är föräldrarna som svarat på enkäten.

Samma undersökning gjordes 2003 och det som först och främst kan konstateras är att det generellt sett har blivit dyrare att idrotta. Kostnadsökningen är knappt 14 % på sex år.

Totalkostnaden för att spela innebandy ett år är enligt undersökningen 3 945 kronor, medan snittet för de tio största idrotterna är 5 128 kronor.

Undersökningen delar in kostnaderna för idrottandet i fyra olika klasser: avgifter, resor, utrustning samt övrigt. Innebandyn sticker ut på en punkt: avgifterna. Bara friidrotten har lägre avgifter än innebandyn.

– Våra föreningar och förbund och strukturella kostnader är lägre och det speglar andan i idrotten. Vi säger att det ska vara enkelt och billigt att spela och det spelar också in när vi sätter avgifter och liknande, berättar Svenska Innebandyförbundets ordförande Lars-Gunnar Tjärnquist.

– Man ska inte ta mer betalt än nödvändigt, det är idrottandet som är viktigt. 

 

Föräldrarna tycker att barnens idrottande är värt pengarna det kostar. Foto: Lars Hjalmarsson.


Kostnadsupplevelsen för innebandy såg ut så här enligt föräldrarna: hög (26 %), medel (46 %) och låg (28 %). Men hela 73 % tycker att det är värt pengarna för barnens innebandyspelande medan 24 % är neutrala. Bara 3 % tycker inte att det är värt pengarna.

Så ser bilden ut i princip alla idrotter – totalt tycker 73 % av föräldrarna att pengarna är värda barnens idrottande. Bara 5 % tycker inte det.

– Det är helt klart bra för innebandyn, men det är samma sak i de dyrare idrotterna vilket är intressant. Det är bra att föräldrarna tycker att det är värt pengarna. Man måste ställa upplevelsen i relation till vad man förväntar sig av idrotten och det är bra att idrotten motsvarar förväntningarna, men det kunde faktiskt vara ännu bättre, menar Tjärnquist.

Att barn slutar idrotta beror inte alltså inte – enligt undersökningen – på ekonomi.

– Svaret är oerhört positivt och visar att våra idrottsföreningar göra ett mycket bra jobb. Tidigare undersökningar visar också att pengar sällan är ett skäl till att barn och ungdomar slutar idrotta, säger Karin Mattsson Weijber till Riksidrottsförbundets hemsida.

Bryter man ner innebandyns siffror ytterligare så ser fördelningen av kostnader ut enligt följande: 21 % avgifter, 28 % utrustning och 51 % resor. 2003 var samma siffror 22 %, 26 % och 52 %.

Farhågorna om att innebandyn på barnnivå gått mer mot att bli en materialsport kan man alltså slå hål på.

Resekostnaderna är den högsta posten, men noterbart är att det är dyrare att idrotta i storstaden jämfört med i glesbygden trots generellt mindre reseavstånd. Högre avgifter är troligen anledningen.

– Vi talar bland annat om att göra Sverige rundare när det gäller idrottandet. Det är ofta billigare gentemot kommuner och så vidare på glesbygden, det kan förklara siffrorna, menar Lars-Gunnar Tjärnquist.

– Samtidigt ska vi komma ihåg att detta är hur det ser ut för ungdomarna, hur det är högre upp i åldrarna vet vi inte.

I övrigt kan konstateras att skillnaden i kostnader för killar och tjejers innebandyspelare är liten. Det skiljer 200 kronor i innebandyn jämfört med 550 kronor generellt över alla idrotter. I båda fallen är killars idrottande något dyrare.

Skillnaderna för kostnaden för innebandy är dessutom marginell med avseende på hushållets inkomst – det skiljer drygt 500 kronor i kostnad för de som har över 600 000 i årsinkomst och de som har under 100 000 i årsinkomst.

Det styrker återigen att innebandyn är en idrott för alla.

10 % av innebandyspelarna har utländsk härkomst (det vill säga är födda utanför Sverige eller har en förälder som inte är född i Sverige) vilket är detsamma som ishockey och golf, och en procent mer än fotboll och friidrott. Basket har flest utövare med utländsk härkomst med 26 %. Enligt SCB ligger snittet på personer med utländsk härkomst i Sverige på knappt 20 %, vilket betyder att det finns utrymme att bli bättre.

– Vi kan alltid bli bättre på allt, säger Lars-Gunnar Tjärnquist.

Lågt högsta extremvärde
Läs mer om undersökningen på RF:s hemsida


Författare: Jonas Gustavsson