2016-11-08 06:32

Hon jobbar för ett mer jämställt innebandysverige


Eva Lindgren, lagledare i IBK Dalens herrlag. Foto: Per Wiklund/Idrottsfoto

Dalens herrlags lagledare Eva Lindgren är en av 15 kvinnor som ingår i Svensk Innebandys kvinnonätverk. Och hon menar att nätverket är en viktig del för att på sikt öka jämställdheten inom innebandyn.
– Det är hemskt att säga det 2016, men som tjej kan man känna sig jätteensam, säger hon. 

Sedan 1998 har Eva Lindgren varit engagerad inom IBK Dalen. Hon har bland annat suttit i styrelsen, i elitgruppen och har de senaste fem säsongerna varit lagledare för herrlaget som spelar i Svenska Superligan.

Hon är också med i Svensk Innebandys kvinnonätverk, som skapades i våras för att stärka kvinnors position inom innebandyn.

– Det verkade jättespännande när jag såg det för första gången. Det var någonting jag som ledare, som har varit med länge, ville vara med på. Dels för att man samlar på sig kunskap som man kan föra vidare till andra, men också för att få input och stöd.

Varför behövs det här nätverket?
– För att vi kan göra skillnad. Men även för det som vi ofta kommer tillbaka till på träffarna, att det är skönt att veta att man inte är ensam. Det är hemskt att säga det 2016, men som tjej kan man känna sig jätteensam. Det är bara att titta på ledarsidan i SSL. Kvinnorna är lätträknade, säger Lindgren och fortsätter:

– Vi som är med i nätverket vill utveckla innebandyn och utveckla oss själva. Vi är i samma position. Det är en stor åldersspridning, men det är en av de saker som är kul med gruppen.

Riksidrottsförbundet har som mål att inget kön ska vara representerat med mindre än 40 procent i specialidrottsförbundens styrelser år 2017. Svensk Innebandy ligger över den gränsen och fortsätter att jobba med olika typer av jämställdhetsfrågor. Men Lindgren känner sig kluven i frågan om innebandyn faktiskt har kommit så långt.

– Jag började vara med i projekt för jämställdhetsutveckling inom innebandy på mitten av 90-talet. Det har hänt jättemycket sedan dess, men ibland känns det ändå som att det står stilla. Strukturerna finns kvar. Det känns som att vi inte har kommit så långt som vi borde ha gjort. ”Det går inte att hitta några tjejer till styrelsen”, är till exempel något vi ofta hör. Men har den som rekryterar verkligen försökt? Har man ansträngt sig så mycket som man borde göra? Vi kanske är fler kvinnor på ledande positioner nu, men inte så många som det skulle kunna vara.

Det behövs att alla tänker till för att få till en förändring, tror Lindgren. Alla vet att kvinnorna finns där, den som rekryterar måste bara lyfta blicken och söka mer aktivt.

– Ja, det är allas ansvar. Dels mitt eget som kvinnlig ledare, där jag både måste hjälpa till att lyfta fram de kvinnliga förebilder som finns och försöka vara en själv. Kristina Landgren Carestam (klubbchef i Pixbo Wallenstam) är fantastisk som förebild. Och Åsa ”Kotten” Karlsson (assisterande förbundskapten i damlandslaget) också. Sedan är det viktigt att de tjejer som vill bli ledare vågar sätta målet. ”Jag vill bli tränare” eller vad det nu kan vara. Våga, och tro på det.

– Men även män i dag som är ledare och sitter på uppsatta positioner måste vara medvetna om de rådande strukturerna och bestämma sig för att inte bara välja ”första bästa” som råkar vara en man, Utan de måste söka aktivt efter kvinnliga kandidater också, och därefter göra ett val. För att vi ska få till en förändring och bli mer jämställda krävs det att alla, såväl män som kvinnor, reflekterar över hur det ser ut i samhället i stort, förbundet, distriktet, den egna föreningen och funderar på hur man själv kan stötta och påverka. Alla måste bidra.

Eva Lindgrens exempel på hur kvinnor kan bli bemötta annorlunda än män:

”Vi var sju representanter från Dalen som åkte på Föreningsutvecklingsresan till Rhodos 2015. Sista kvällen (efter en vecka) kom det fram en man från en annan förening till vårt bord. Vi var två kvinnor som satt bredvid en klubbchef och en tränare (båda män) från ett annat lag. Mannen tog i hand med oss kvinnor och sa ”Hej, är det ni som är fruarna?”. Det är så unket. Men han fick veta det också. Jag frågade om han reducerade mig till en klubbdirektörsfru och påpekade att alla var på Rhodos på samma villkor. Han är liksom där som representant från en SSL-förening och har sett oss alla under en hel vecka…”


Författare: Anton Rosenblad