2011-03-13 12:31

I fokus: Peter Fischerström

I höstas passerade Peter Fischerström 100 landskamper och har därmed skrivit in sig i historieböckerna. Nu ser han slutet på en lysande karriär i innebandyns finrum.

AIK står inför ett omtumlande generationsskifte. Emanuel Antener och Fredrik Djurling flyttar till Schweiz och till nästa säsong pekar det mesta mot att laget får klara sig utan en av sina, och svensk innebandys, största profiler.

Peter Fischerström funderar nämligen på att sluta efter årets säsong.

– Man kan säga att det är 98 procent säkerhet att jag slutar. Det är för många moment känner jag. Man lägger ner väldigt mycket tid och energi på innebandyn och så länge man får ut mer än man ger personligt så funkar det bra. Men när fler och fler träningar inte känns lika roliga. Man inte kan tagga till inför matcherna, som man dessutom kräver att andra ska göra, så funkar det inte. Man kan inte spela år efter år bara för att spela några matcher. Det är klart att det är roligt i slutspelet, men det är ju elva månaders träning för att komma dit.

 

Peter Fischerström tycker att allt talar för AIK i kvartsfinalen mot Falun. Foto: Bildbyrån.

 
I sommar fyller Peter 37 år. Innebandykarriären har varit lång, men skadorna har inte besvärat honom så fasligt och därför säger han att det är skönt att kunna sluta på sina egna villkor.

– Jag har ju haft problem senaste månaden, men före det så kan jag inte säga det varit några problem. Man vill inte sluta och sen är det rullator resten av livet, utan i stället sluta på sina egna villkor. Fördelen att sluta när man är 37 dessutom, är att man inte hinner göra massa comebacker. Det skulle förvåna mig om jag skulle bestämma mig för att sluta och sedan göra comeback. Då jag slutar tror jag det är slut, så går tankarna. Men samtidigt så är det ju en ekonomisk fråga och kanske kan man hitta motivation där.

Innebandyn är såklart en stor del av ”Fischers” liv och det är något han inte kommer ha allt för lätt att släppa den dagen då klubban åker upp på hyllan.

– Jo, det är klart jag har funderat på tränarbiten. Jag har haft en dialog med AIK om lite roller i föreningen och dessutom fått förfrågningar både från allsvenskan och division I. Men även här handlar det om det här med tiden. Det tar inte mindre tid att vara tränare precis. Då lägger man ju ner ännu mer tid och energi än vad man gör just nu. Det jag känner är väl egentligen så att ska jag bli tränare vill jag göra det på heltid, ha det som heltidsjobb, inte jobba heltid med något annat. Inte göra det vid sidan om, säger Peter.

– Samtidigt så känns det rätt osannolikt att gå från spelare till heltidsanställd. Då måste man ta den långa vägen via något juniorlag eller lägre divisioner, med all rätt, föreningen måste se att man har gjort något. Men jag kan ju bli förbundskapten. Jag väntar egentligen bara på att de ska höra av sig. Jag menar, jag vet ju att jag har spelarnas förtroende, säger Fischerström med ett skratt.

Vad säger du om din säsong så här långt?
– Min säsong har varit ganska okej. Första halvan var ju fokuserad på VM mest. Väl där så gick det ju inte riktigt som man hade tänkt sig. Andra halvan har handlat om att förbereda sig inför slutspelet. Sista tre veckorna har jag gått småskadad, men sista dagarna har det blivit bättre. Det är ryggen och låren som strulat, men efter en hel del rehabiliteringsträning så känns det bättre. Men det är klart att jag missat några matcher och dessutom klivit av i någon och det är aldrig roligt.

AIK blir tvåa serien och fick välja slutspelsmotståndare som andra lag. Vad fick er att välja Falun?
– Vi hade ju Falun som andraval, jag tror att vi hade valt Linköping om inte Warberg hade gjort det, men Falun passar oss bra. Vi diskuterade om vi skulle Möta Täby också, men Falun så vet man vad det blir. Historiskt sett har det varit riktigt grinigt. De har några bra individuella spelare i Rasmus Enström, Eric Björk är duktig och Johannes Skoog tycker jag är jätteduktig på topp också. Men de är individualister.

Vad är det som talar för er i kvartsfinalserien mot Falun?
– Det mesta talar för oss egentligen. Vi har slagit ut dem förut, vi har erfarenhet av att gå vidare i slutspelet. De har ännu inte den lagstrukturen att gå vidare. Utifrån sett har de inte den kulturen i laget, det är mycket individer och ska man som lag kunna leva på det så måste dem vara ännu bättre.

Vad måste ni som lag förbättra inför slutspelet?
– Slutspelet handlar det om att växla på under matcherna. Det är mycket en humörfråga, man måste bli aggressiv, tända till och det måste alla göra samtidigt. Lagmässigt handlar det om att det inte blir så mycket träningar. Det blir lite rehabträning och genomströmning men annars måste allt som man förberett under året sitta då det är dags. Det går inte att komma med en hel del nya grejor utan det blir ett test på vad man gjort under säsongen. Vi är jättebra förberedda, vi har ju varit slutspelsklara i stort sett hela säsongen så det kom inte som någon nyhet hur säsongen varit direkt. Första halva där ganska många spelar VM och har fokus på det. Sen skulle det komma några månader där vi fått vila lite på de spelarna som slitit hårt under första delen av säsongen och sen har det varit fullt fokus på slutspelet.

 

Peter Fischerström firade 100 landskamper precis innan VM i Finland. Foto: Bildbyrån.

 
Vad gör du då du inte spelar innebandy?
– Jag jobbar som lärare. Jag är SO-lärare på ett högstadium. Det går ju hyfsat bra att kombinera med idrotten, det är vissa perioder då det är väldigt intensivt då det ska skrivas omdömen, sättas betyg och ha utvecklingssamtal som det tar mycket tid. Men alla elever, lärare och kollegor har stor förståelse. De vet vad jag gör annars så. Men som ett exempel så ska jag ha utvecklingssamtal nu, men jag har ingen aning om hur mina tre närmsta veckor ser ut, vet inte när vi har matcher så då blir det att pussla lite för att hinna med.

Vad skulle du beskriva dig själv som för typ av människa?
– Jag tror att jag är en ganska glad och positiv person, men ändå rätt lugn, normalt sett i alla fall. Jag är inte så äventyrlig utan lugn och sansad. Nu har jag dessutom flyttat till hus utanför Stockholm, ute på Värmdö. Det är ganska lätt att ta valet lugn hemmakväll efter det med tanke på att ara det att ta sig in till stan är ett jätteprojekt på 35-40 minuter.

Hur känns det att ha slutat i landslaget?
– Egentligen har jag inte slutat i landslaget. Men i och med att jag har planerat att lägga av efter den här säsongen så kanske det är dumt att ta ut mig, men inte sagt att jag har slutat. Jag har irriterat mig lite på folk som tackat nej till landslaget för det går inte spela med halva truppen på återbud varje gång. Om de vill att jag ska vara med så kommer jag inte att tacka nej just därför. Men det är ju tråkigt på ett sätt att inte vara med där, det är ju ändå världens bästa lag där man får träffa folk under andra former än vad man är van vid. Samtidigt får man inse att det kanske är dags för andra att ta vid. Vill man utvecklas måste nya in i laget helt enkelt.

Författare: Lars Lindberg