2011-03-18 17:16

I fokus: Mathias Larsson

Två gånger tidigare har Mathias ”Bult” Larsson meddelat att han slutar med innebandyn. Men nu ser han det definitiva slutet på en lång och framgångsrik karriär.

– Jag kommer inte spela innebandy nästa år, säger "Bult".

Det var våren 2007. Warberg var nederlagstippat under ett långt slutspel men i Globen stod man som mästare och Mathias Larsson upplevde en av sina bästa stunder i karriären. Det var hans första SM-guld och tillsammans med sitt första VM-guld 2002, så var det toppen av hans karriär.

– Det var stunder man aldrig kommer att glömma. Sen 2006 i Schweiz vann vi både cupen och ligan, det var också en av höjdpunkterna om jag får välja tre toppar så var det nog dem tre, säger Larsson.

Nu handlar allt om att avsluta karriären på bästa möjliga sett – för efter årets säsong, då är det över.

– Jag kommer inte spela nästa år, det har jag gjort klart. Jag brinner fortfarande för sporten, jag är ju en tävlingsmänniska, det jag gör kommer jag göra till fullo men det känns inte rättvist mot familjen. Det tar väldigt mycket tid det här och även om jag tror jag skulle kunna hålla till två år till på samma nivå, om det inte kommer skador och så, så har familjen har ställt upp länge och nu ska jag ge min tid till dem. Vi har pratat om skidsemester och sådant med barnen, men man har fått skjuta på nått år på grund av innebandyn och nu säger samvetet stopp och det är nog därför jag lägger av.

 

Mathias "Bult" Larsson gör sin sista säsong i Warberg. Foto: Bildbyrån.

 
Delar av familjen har dock samma intresse som Mathias.

– De tycker att det är kul med innebandy. Den äldsta dottern är inte så jätteintresserad, men Amanda (åtta år gammal) spelar själv och är intresserad. Men även om hon spelar så har de mer nytta av mig här hemma än att jag spelar. De tycker nog att det är gött att jag slutar trots allt.

Warberg hoppas såklart att få behålla sin stjärna, men även om han har slutat två gånger tidigare och återvänt till innebandyn så menar han på att nu är det definitivt över.

– Jonas Klavberg har ringt och stämt av några gånger, han har hållit kontakten gällande hur jag ser på det och så, men de vet hur läget är och truppen ser kanon ut inför nästa år. De behöver inte mig. Det är färdigt.

Vad säger du om din säsong så här långt?
– Generellt sett så är jag nöjd. Om man räknar bort VM. Det känner man sig ju inte så nöjd med, men annars har det rullat på bra hela året och kroppen har varit hel. Jag var borta två matcher och då var en gång sjukdom och en gång ögat. Poängmässigt kanske jag inte är helt nöjd men hade vi kört på två backpar som vi gjort tidigare år så hade jag nog gjort några fler, men vi kommer inte riktigt in i fighterna. Jag kan dock inte summera säsongen helt innan vi vet om vi vann något eller inte.

Ni i Warberg vann serien. Hur långt räcker ni i slutspelet?
– Vi började med två torsk och folk började direkt prata om vart vi stod och så men inom laget var vi lugna. Vi visste hur det var och uddamålsförlust mot AIK och sen en riktig skitmatch mot Pixbo. Varberg är en liten stad och här är det bara segrar som räknas och därför började det ju pratas en del, men efter det har det gått bra. Självklart så tror jag på guld. Jag tror inte vi haft så här brett lag någonsin tidigare. Vi hade bra lag och vann stort 2008, men frågan är om vi inte är strået vassare nu. Men vi vet ju att tar vi oss till en final så väl där kan det ju hända vad som helst.

Kommer du sluta helt med innebandyn eller kommer du ta på dig någon annan roll i stället för spelarrollen?
– Självklart har man funderat lite på ledarbiten. Jag har mycket idéer och tankar - både spelmässigt, men även på frislag och sådant. Någon gång hade det varit roligt att testa på dem och spelsystemen som jag har i bakhuvudet men inte just nu. Men det är klart jag är intresserad av det. Nästa år blir det inget, förutom att hjälpa Amandas lag (Warbergs flickor -02). Man ska väl inte säga det om sitt eget barn, men hon vräker ju in kassar, så kanske kan bli bra där. Jag tycker det är jävligt roligt och kul att se framstegen de gör. Bara de steg hon tagit från i höstas till nu är stora och där kommer jag nog vara med på något sätt, men elitverksamheten känner jag att det får vara nog med.

Hur tungt var det att inte få avsluta karriären med ett sista VM-guld?
– När jag gick in i den här säsongen så sa jag att jag skulle göra en rejäl satsning. För mig innebär det från dag ett och när vi samlades för att börja försäsongsträningen i maj så var jag med och missade inte en försäsongsträning fram till serien starta. VM ingick i planen då. Att VM blev en missräkning vet ju de flesta och det är klart att man tänker på det – att det blev skit. Det är så otroligt små detaljer som man tänker på fortfarande. Som vid Kohonens 1-0, att bollen tar på skaftet just innan och att vi har lite otur där, jag blir irriterad bara jag tänker på det och att vi inte kom till alls och fick inte ut fullt av alla gubbar gör att det blir lite extra surt.

Vad saknar du i din karriär?
– Jag har inte fått vinna Europacupen. Men jag hänger inte upp mig på det. Dock hade det varit kul att ha fullt register när man lägger av och det kan jag känna är lite tungt, att man inte varit med och vunnit det, men det är inget som får mig att fortsätta en säsong till. Jag hade en fantastiskt sista år i Schweiz där vi vann både ligatiteln och cupen så det är jag gladför och sen har jag några segrar så jag tycker nog inte att jag saknar något än så länge.

Vad jobbar du med utanför innebandyn?
– Jag jobbade som säljare på nya media väst. Vi sålde annonsutrymme mellan fem tidningar. Men det blev faktiskt klart i dag att jag ska börja jobba åt Exel. Det känns riktigt kul och har ju med innebandy att göra, det är otroligt. Jag sa det till Malin hemma igår. När man började med innebandy så trodde man aldrig att man skulle få möjligheten att jobba med sin hobby. Först var jag ju i Schweiz och sen nu här hemma. Det är tänkt att jag ska jobba som säljare. Magnus Svensson jobbar på vår shop i Varberg, där är han ansvarig, så nu ska jag se till att han byter ut bilderna på honom. Nej, men allvarligt talat, det ska bli skitkul.

Du säger att Amanda spelar innebandy, hur är intresset från dina andra barn?
– Amanda fyller nio nu och hon spelar ju som sagt. Julia fyller 15. Hon spelade till i höstas, men har börjat med volleyboll. Olivia är tre. Hon röjer här hemma lite med klubban, men har inte börjat än. Det roliga med Amanda är att hon har tagit tag i det helt själv. Hon tycker det är skitkul att se sport och ser ofta matcher med mig och frågar varför olika saker sker, vad som händer och är riktigt intresserad. Skönt att man inte har behövt tejpa fast klubban i händerna på dem.

– Julia började spela innebandy i Schweiz. De var och spelade tre mot tre men när bollen for ner i hörnet sprang alla efter. Jag stod på sidan och tittade men hittade inte igen henne bland alla tjejer. Till slut såg jag henne, hon stod en bra bit därifrån och hade då vänt klubban och hoppade runt med den som en häst, då såg man tecknen på att det kanske inte var det hon ville hålla på med. Hon bytte till ridning efter det. Hon var i sjuårsåldern när det här hände och det såg jävligt kul ut om man ska vara ärlig.

Hur viktigt känner du att det är att få avsluta karriären med ett SM-guld?
– Enormt viktigt. Det är drivkraften. Målsättningen inför säsongen var att ta två guld till. VM vet vi hur det gick, men SM-guldet har vi fortfarande chansen att vinna och där tror jag vi har bra chanser.

Följ slutspelet i helgen: SM-slutspel

Författare: Lars Lindberg