2008-05-11 20:30

Ingen silverfest för Sverige

De kom till Polen för att vinna. De gjorde allt rätt - fram till finalen. Därför var de svenska silvertårarna väldigt många och extra blöta efter den oväntade finalskrällen i Wolsztyn.

Hur kul är ett VM-silver? Anna Wiman verkar veta svaret. Bakom hennes rygg pågår guldfesten.

Sällan har ett svenskt landslag varit så stukat. Efter två timmars tapper kamp i en mörk, varm och syrefattig arena föll de på målfoto. Anna Wiman är lagkapten, och lagkaptener brukar få det trista uppdraget att prata med media efter riktigt tunga förluster.

- Det är okej. Jag tänker inte börja gråta, säger Anna Wiman med fuktiga ögon.

Hur kändes inledningen på matchen?

- Jag var inte beredd på hur det skulle vara. Vi hade inte spelat i hallen förut, och det var ju så himla mycket ljud när schweizarna drog igång med sina klockor.

Men ni hade ju också en klack med föräldrar?

- Ja, men våra föräldrar är för nervösa för att kunna heja riktigt på matcherna.

Ni fick jobba hela matchen för att komma i kapp. Kändes det kört någon gång?

- Jag hade aldrig den känslan. Vi har så många spelare som kan avgöra så jag räknade med att det skulle ordna sig.

Har ni känt en tung press att ta guld?

- Sverige ska ju ta guld. Att komma hem med den här silvermedaljen runt halsen är ju inte godkänt. De där hemma vet ju inte vad som hände och förstår inte att Schweiz gjorde en bra match. Det känns ganska jobbigt.

Nu ska ni hoppa in i bussen och åka non-stop hela natten och komma till Malmö i morgon bitti. Hur känns det?

- Det kunde ju varit roligare...


Författare: Micael Fasth