2012-01-09 17:30

Händelsen i Uppsala

Svenska Innebandyförbundet följer noga händelseutvecklingen gällande det barn som uppgivits blivit kvarlämnat av sin förälder i samband med en cup i Uppsala under helgen. Vi beklagar djupt det inträffade.

Du har säkert läst om den tioåriga innebandyspelande pojken som blev lämnad stående utanför en idrottshall i minusgrader. Hans pappa lämnade honom där för att han tyckte sonen spelat dåligt. Låt oss utgå från att alla föräldrar vill sitt barns bästa: Då undrar jag på vilket sätt det här, ur pappans perspektiv, var barnets bästa?

Min erfarenhet från tolv år som generalsekreterare i BRIS har visat att idrott är oerhört viktigt och något positivt i dagens samhälle. Men allt för ofta konstaterar jag också att det som är vår största tillgång: barnens föräldrar, kan leda till problem och belastning. Inte bara för det enskilda barnet utan för hela klubben.

Därför måste vi alltid ha dessa frågor med på våra agendor då vi diskuterar hur vår idrott ska utvecklas. Vilket ansvar och vilka roller har föräldrarna? Hur är föreningarnas relationer till föräldrarna? Innebandyn jobbar målmedvetet och konsekvent med att lyfta dessa frågor och vi räknar med att övriga idrottssverige också gör det. Men vi behöver påminna varandra hur viktigt det är att fortsätta med det.

I händelsen med den tioåriga pojken är jag 100 procent övertygad om att någon sett signaler från pappan om att hans ambition har varit för stark. Kanske har man pratat med pappan, kanske har någon varit så modig att man anmält honom till socialtjänsten för att man sett att här finns ett barn som far illa på grund av pappans nitiskhet. Om så inte är fallet så önskar jag att de ledare och föräldrar som finns runt detta barn nu vågar visa civilkurage och göra det som borde vara det rätta för det här barnets bästa. Det vill säga att ta kontakt med sociala myndigheter och uttrycka oro.

Sist, men absolut inte minst, hoppas jag att den här killen, som utan egen vilja blivit förstasidesnyheter i media, mår så bra som han kan och med glädje kan gå ner till nästa träning, bli bra mottagen av föräldrar och ledare – utan att bli uthängd.


Göran Harnesk
Generalsekreterare, Svenska Innebandyförbundet