2007-01-08 11:20

Micael Fasth summerar Europacupen

Europacupen i Varberg blev en hit med två jämna, välbesökta och TV-sända finaler. Den innebandyälskande reportern Micael Fasth besökte tävlingen, granskade de 16 lagen och gillade allt han såg. Utom det avslutande spektaklet.

Redan i förväg köpte jag det varbergska EC-konceptet. Jag har alltid gillat att ha överblick över ett mästerskap. Vid VM i våras spelades de olika grupperna på ett avstånd av 750 000 meter från varann. Svårbevakat, med andra ord. Vid Europacupen i Varberg var motsvarande avstånd mellan hallarna 400 meter. Spelprogrammet var dessutom lagt så att matcherna inte startade samtidigt.

Under den andra gruppspelsdagen utnyttjade jag den här förmånen genom att se samtliga 16 lag. Det blev några raska promenader mellan herrarnas matcher i nya fräscha Sparbankshallen och damernas drabbningar i den mindre, mer slitna men härligt klassiska Idrottshallen. Det blev en lång dag, men å andra sidan fick jag tillräckligt med intryck för att kunna stå för alla mina åsikter i den här krönikan.

                                      

Sammantaget bjöd Hallands IBF och Warbergs IC på ett smidigt och vänligt arrangemang. Det var enkelt och kul att följa Europacupen och servicegraden hos de många frivilliga funktionärerna var påfallande hög. EC-veckan var också en fullträff för Varbergs kommun och näringsliv. Flera av stadens hotell var fullbelagda, och de många tillresta supportrarna bidrog till den högsta januariomsättningen i stadens historia. I vanliga fall är den lilla västkustmetropolen deprimerande regnig och blåsig vid den här tiden på året. Nu var det party mitt i det klimatchockade vintereländet.

Innebandyn då? Ombyte förnöjer, och därför var det roligt att två nya föreningar skrevs in i rullorna över EC-mästare. AIK och Dietlikon har aldrig tidigare tagit hem bucklan, men var definitivt värda sina triumfer.

                                      

På herrsidan imponerades jag mest av Varberg på vägen fram till finalen. Hemmalaget bjöd på genomgående högklassig underhållning. Äldre herrar som Mikael Holmer och Mathias ”Bult” Larsson var på strålande humör och hade en inbördes kamp om vem som stod för det mesta finliret. Bland de yngre briljerade Joakim Andersson. Bara 21 år gammal tar han ett enormt ansvar som center. Han har dessutom en sådan lyskraft att till och med det defensiva spelet blir riktgt underhållande.

AIK imponerade också, men inte lika mycket som Warberg. De svenska mästarna var till och från obalanserade, och därför höll jag WIC som knapp men dock favorit inför finalen.

Det visade sig att jag var helt fel ute. I finalen tog sig AIK samman på ett imponerande sätt. Trots uddamålssegern var 08-ornas triumf odiskutabel. Att Kristoffer Kranberg och Conny Vesterlund anslöt sig till truppen gjorde sitt, men hela laget lyfte sig. Och bland många kompetenta AIK-are måste jag plocka fram Mats Carlsson, en herre som fått något av en doldisstämpel men som gör en oerhörd nytta. Carlsson lyckas dessutom med konstycket att aldrig bli rufsig i håret, hur hårt han än sliter. Vad Warberg sysslade med i finalen var svårt att förstå, men helt klart är att man aldrig kan stå stilla mot AIK. Det passiva försvarsspelet fällde definitivt hemmalaget, trots att de flesta av de 2090 på läktaren gav ett magnifikt stöd i 3x20 minuter.

                                      

Herrtävlingen var i stort sett fri från sensationer, och jag kan inte se att någon nation har ut- eller avvecklats oväntat mycket. Finska Espoon och schweiziska Alligator är bra, men inte i svensk klass. Tjecker, norrmän, letter och ryssar går framåt men inte särskilt fort. Dock satte Praglaget Tatran Stresovice två EC-rekord då de dels tappade 4-1 mot Alligator till 4-4 under matchens sista tre och en halv minuter – dels när de lyckades få fem man ganska allvarligt skadade under samma match utan att de drabbats av ojustheter.

Hos damerna stod det tidigt klart att Iksu och Dietlikon var utan egentligen konkurrens om gruppsegrar och semifinalvinster. Så blev det också. Lagmaskinen Iksu imponerade stort när de noterade 51-3 på vägen till finalen. Som vanligt var lagets bredd imponerande, men veteranen Mari Magnusson från forna storlaget Sjöstad briljerade, sida vid sida med blott 16-åriga Nina Bäckman.

Att Iksu ändå inte lyckades försvara sin EC-titel berodde på att laget aldrig hittade sitt spel i finalen. Det syntes snabbt att passen och rörelserna inte satt lika exakt som de brukar. Och när nu motståndet var av hög klass fanns ingen tid att bygga upp det som rasat. Det var små marginaler, men Dietlikons uddamålsseger var rättvis.

                                      

Ett obestridligt faktum är att Schweiz nu är regerande dammästare både bland landslag och klubblag. Ett annat är att Dietlikon tog guldet utan svenska spelare i laget. Där finns en norsk och en finsk spelare, men i övrigt är det helt schweiziskt. Ingen kan blunda för att alplandet nu är världsetta på damsidan, och Sveriges förbundskapten Jan-Erik Vaara erkände utan omsvep att han är orolig inför VM i vår.

Det hände mycket bland de övriga lagen. Mest anmärkningsvärt var den totala flopp som norska Tunet gjorde. Efter förluster mot tjeckiskt, svenskt, danskt och ryskt motstånd hamnade norskorna sist i EC-slutspelet. Detta är grannlandets sämsta Europacup-insats någonsin och nu krävs krafttag för att inte även vårens dam-VM ska bli ett norskt fiasko.

Denna turnering spelas i Danmark med arrangörslandet som nykomling i A-divisionen. Danska mästarlaget Fredrikshavn inledde visserligen med bedrövliga 0-19 mot Iksu, men lyckades sedan spela oavgjort mot tjeckiska Liberec och besegra Tunet. Förhoppningsvis kan dessa oväntade poäng öka VM-intresset på andra sidan sundet.

                                      

Europacupen i Varberg blev en succé på de flesta sätt. Men visst finns det en del att gnälla över. Jag kan till exempel inte begripa hur man har mage att tvinga tillresta journalister att betala 1 090 kronor för att de ska få koppla upp sin datorer mot Internet under tävlingen. Detta är ett hutlöst förfarande som inte har något med begreppet service att göra.

Än mindre begriper jag varför IFF envisas med att agera partykillers på vartenda mästerskap. Jag tänker på dessa ändlösa prisutdelningar där stela herrar ska vandra runt, skaka hand och hänga medaljer runt halsarna på ungefär 75 spelare och ledare innan mästarnas lagkapten får höja bucklan mot taket. Det är uråldrigt, byråkratiskt, charmlöst och urtråkigt. Jag tog tid på damernas prisutdelning. Den tog 26 minuter att genomföra. När Simone Berner och hennes kamrater i Dietlikon äntligen fick jubla loss runt bucklan hade mer än hälften av publiken lämnat hallen för att ägna sig åt något roligare.

När dam-VM avgörs i vår vill jag se en tempofylld prisutdelning fylld av glädje, musik och spontanitet. Dagens ceremonier påminner mest om parader öster om den mur som delade Berlin för länge, länge sedan. Innebandyn lever i 2000-talet.

MICAEL FASTH

Åsikter i krönikan behöver inte vara SIBF:s officiella.