2015-02-06 13:07

Den goe gubben Frasse firade 100


Foto: Calle Ström
Thomas Fransson har varit sedan 2002. När Sverige igår mötte Holland i damernas VM-kval gjorde han sin hundrade landskamp. Här berättar han om åren i landslaget.

Fransson började som materialare i AIK år 2000. En skada hade tvingat honom att sluta som spelare och när Lars Granqvist och Joakim Nordström drog igång övertalningskampanjen var det inte svårt för sonen till AIK:s hockeymaterialare att tacka ja. Sedan dess har han varit en go gubbe, som han själv uttrycker det, i AIK, i herrlandslaget och nu i damlandslaget. På meritlistan finns 4 VM-guld, 1 student-VM-guld, 1 SM-guld och ett Europacupguld.

Igår gjorde han sin hundrade landskamp och när damernas VM-kval är över kommer han upp på plats 5 bland alla ledare.
- Jag skulle vilja komma upp i 104. Klas Persson, en god vän till mig, tror jag ligger på det just nu och honom vore kul att kunna slå. Hallstensson har väl 700 så det blir väl värre, skrattar Fransson.

Den första landskampen gjorde han 2002 och även då hade Joakim Nordström, nybliven assisterande förbundskapten bakom Peter Kokocha, ett finger med i spelet.
- Det var väldigt uppstyrt minns jag. Man skulle lämna in referenser och det var världens grej.  Tydligen var det 50 sökande, plötsligt var det bara två kvar och en av dem var jag. Jag träffade Kokocha över en lunch och sedan blev det klart.

Debuten skedde i Falun när Sverige spelade dubbellandskamp mot Schweiz.
- Vi vann båda matcherna men jag minns att det var jättestrul. Det var tio debutanter. Många tackade nej eftersom det var precis efter VM, Jihde och Hellgård bland annat. Det var till att packa debutant-kit och grejer.

Han stannade sedan kvar i herrlandslaget fram till 2009. Men det blev inget längre break för Fransson.
- Jag klättrade på väggarna under det året. Jag kunde åka till Solnahallen och kolla på matcherna men det var inget kul, det heller. Jag saknade omklädningsrumstugget och att vara i närheten av ett lag.

Comebacken kom alltså bara ett år senare. Damlandslagets materialare hade hoppat av och på förbundet hade man hört ryktas om att Fransson fanns tillgänglig.
- Janne Lindberg hade frågat mig lite löst sedan ringde Jan-Erik Vaara mig på midsommardagen. Det blev 45 minuters jätteroligt snack när man var sådär lagom pigg. Men att vara med damlandslaget är nog det roligaste jag har gjort.


Frasse in action. Foto: Calle Ström

Fransson trivs som fisken i vattnen i damlandslagets ledarstab. Arbetsuppgifterna är desamma men han ser vissa skillnader mellan herr- och damlandslagen.
- Alla som är i landslagsverksamheten är givetvis professionella. Det jag tyckte skiljer sig lite mellan herrarna och damerna är att det på herrsidan gått mot att klubblagen blivit större än landslaget. För damerna känns det fortfarande som att landslaget är det finaste man kan vara med om. Annars skiljer det sig inte så mycket. I början när man var i herrlandslaget hjälpte västkustpersonerna till mer än stockholmsnissarna, med undantag för Fischerström och några till. Och killar kunde gå omkring och älta ett helt läger om det hade blivit fel med någon overall. Så är det inte med damerna.

Nu börjar dock Fransson se slutet på sin karriär som materialare.
- Man har kommit till ett sånt skede i livet då man börjar blir klar med innebandyn. Jag har träffat mitt livs stora kärlek, Gudrun, och vi ska flytta och bygga vår familj. Tiden är mogen nu. Jag ska väl inte stänga dörren helt men jag tror inte jag kommer förlänga kontraktet. Vi får se, kanske startar jag upp Islands landslag senare. Gudrun har isländskt påbrå och kanske kan man få bra med hjälp från isländska staten. Det finns ingenting alls där nu så det kan bara bli bättre, ler Fransson.

Bästa landslagsminnet?
- Det är nog när Mange Svensson avgör VM-finalen 2006. Annars är den största vinningen att man fått lära känna så otroligt många sköna individer. Alla är unika. Vart man än kommer, kan man träffa en vän. Jag har svårt att se att Anders Svensson ringer en Stockholmskille och säger ”tja kan jag bo hos dig och så går vi på en konsert?”

Värsta minnet?
- Det tyngsta var VM 2008. Jag hade bestämt mig för att jag skulle sluta fastän jag egentligen inte riktigt kände mig klar. Qvists klubba gick sönder i sudden så jag fick springa gatlopp för att hämta hans klubba och jag satt och meckade med den. Jag såg Djurling missa med en hårsmån sedan hörde jag bara ett vrål. Grattis Tero Tiitu för att du avgjorde men jag har aldrig sett ditt mål och jag kommer aldrig göra det heller.

Sjukaste minnet?
- Det blev en jättegrej när Johannes Gustafsson stukade foten på uppvärmningen i premiären i VM 2006. Han satt på bänken och såg skärrad ut. Det befarades att han skulle missa VM men sanningen var att han hade glömt sin tröja på rummet. Vi fick skicka någon i organisationen för att hämta den, sedan spelade han andra perioden. Vi hade visst någon ”mirakeltejp” där. Sedan dess får spelarna inte ha sina tröjor själva. Johannes är en underbar människa men jag undrar hur de har det i U19-herr nu när han är där, haha…

Flest landskamper som ledare
1. Ulf Hallstensson 133
2. Tony Hjortsberg 113
3. Klas Persson 104
4. Håkan Wåhlander 103
5. Jan-Erik Vaara 102
6. Kevin Arvini 101
7. Thomas Fransson 100
8. Henrik Tunér 85
9. Gunnar Bonnedahl 82
10. Peter Kokocha 78


Författare: Johanna Gratjova