2011-02-20 09:00

I fokus: Mika Kohonen

Mika Kohonens liv har alltid cirkulerat runt bollsporter. Men vid 16 års ålder hade han redan bränt ut sig på hockey och fotboll – men då hittade han innebandyn och fick tillbaka passionen till idrotten.

På en skolgård i Jyväskylä sprang åtta tappra pojkar runt och lekte med en boll. En av dem, en hockey- och fotbollsspelare som inte kunde välja sport, andra killar spelade innebandy – men inte Mika Kohonen, för honom var NHL den stora drömmen.

Men tio år senare, när Mika var 17 år, frågade en kompis till honom om han ville följa med och spela herr-SM i innebandy.

– Turneringen gick riktigt bra, jag vet inte om jag blev etta eller tvåa i poängligan, men det gick bra. Petteri Nykky var tränare för laget och han frågade mig om jag ville spela med laget i finska elitserien. Jag tackade nej för jag ville ju spela fotboll och hockey, men till slut ändrade jag mig. Varken hockeyn eller fotbollen gillade att jag inte valde sport och därför föll valet till slut på innebandyn och då började jag träna för innebandyn också och efter en säsong tänkte jag ”jag satsar på det här i stället”, säger Kohonen.

Det blev succé så gott som direkt då Mika blev reserv till VM i Sverige 1996 och sen dess har det rullat på. Efter fyra år i Balrog så kallades han till civiltjänstgöring i Finland, så flyttlasset gick tillbaka till Finland där han spelade en säsong med sitt gamla lag, Happee Salibandy.

– När jag skulle tillbaka till Sverige så var Storvreta det bästa valet för mig och min familj och enda sen vi kom hit har vi haft det riktigt bra.

 

Mika Kohonen. Foto: Idrottsfoto.

 
Säsongen 2000/2001 gjorde Kohonen 107 poäng och var därmed den spelare som gjort flest poäng i den svenska förstaligan någonsin.

Frågar man innebandyexperter runt om i världen så är de flesta överrens om att Mika Kohonen är världens bästa spelare. Men efter en lång karriär är det osäkert på hur länge han har kvar.

– Jag hade gärna spela många, många år till, men kroppen säger något annat. Den senaste tiden har det strulat med knäet så jag tar en säsong i taget, men det är nog inte alldeles för många kvar. Man kan alltid hoppas på mirakel. Jag har kontrakt ett år till och det hoppas, och vill, jag slutföra.

Vad gör du då du inte spelar innebandy?
– Innebandyn tar väldigt mycket tid. Jag tränar sex-sju träningar i veckan och sen matcher på det. Då jag inte är i hallen eller med laget så försöker jag vara med min familj så mycket som möjligt, men även vänner samt nära och kära. På sommaren blir det en hel del golf, det tycker jag är väldigt roligt och en härlig sport i allmänhet. Det är den enda sporten där bollen styr mig och inte jag styr den så det ger mig chansen att tävla med vänner och tömma hjärnan från allt annat. Det är väldigt bra mental träning, man behöver bara koncentrera sig på en boll som ligger stilla.

Du är Sveriges enda heltidsproffs i innebandy. Hur känns det?
– Jag är lyckligt lottad att få göra det man verkligen älskar. Vila när det ska vilas, ge barnen mer tid och se dem växa upp när de är små. Jag drömde om att bli proffs redan när jag var fyra eller fem år. Då hade jag sagt till mamma och pappa att jag ville spela i NHL, men sen blev det innebandy och nu är jag överlycklig att jag får jag hålla på med min idrott som yrke.

Författare: Lars Lindberg