2011-12-03 18:23

I fokus: Peter Runnestig

Peter Runnestig kom upp i Pixbo som 16-åring och var mer igenkänd än lagets dåvarande superstjärnor som Anders Hellgård, Niklas Jihde och Magnus Augustsson. Tillbaka efter fjolårets skadeproblem har han återigen väckt debatt i innebandy-Sverige.

Peter Runnestig är en av ”Faherhultexporterna”. Det var här karriären började och tog fart. Vid 15-års ålder blev det flytt till Göteborg för innebandygymnasiet och senare spel i Pixbo Wallenstam. Redan innan debuten i superligan hade Runnestig börjat ta fram det som idag är hans adelsmärke – nämligen Zorrofinten.

– Det började tidigt då jag funderade kring backhandlägen att det var svårt att få någon kraft här. Jag beslutade då att vinkla om klubban så jag kunde dra tillbaka bollen snabbt och skjuta in bollen. Det var så det började, säger Runnestig.

Under den här tiden låg stort fokus på just teknik och det trivdes Peter med. Till slut vinklade Runnestig klubban så han kunde dra den fram och tillbaka, när sedan Janne Tähkä gjorde det första zorromålet mot Sverige föddes en idé som skulle sätta en krydda till hela Peter Runnestigs karriär, men även till hela innebandysporten.

Peter Runnestig efter ett av många mål i superligan den här säsongen. Foto: Bildbyrån.

– Jag tränade på det otroligt mycket och utvecklade finten. På den tiden spelade jag i juniorlaget och mot sämre motstånd kunde man göra nästan hur mycket mål som helst med hjälp av Zorro, det var nästan väl överlägset i början, säger Runnestig.

Behöver man ens säga att hans första mål i elitserien kom med hjälp av Zorro och så fort det kom började media höra av sig.

– Alla ville se Zorro då och jag fick vara med i sportspegeln och på sporten. Jag fick mycket uppmärksamhet tack vare Zorro, men allt var inte positivt. Motståndarna gillade det inte och folk började säga att jag inte skulle fortsätta med det då de sa att det inte gick ta bollen, att alla snart skulle börja göra Zorro och att man var tvungen att ändra reglerna. Zorro väckte känslor helt enkelt. Det kändes lite konstigt för vi hade superstjärnor som Anders Hellgård, Niklas Jihde och Magnus Augustsson, ändå var det en liten junior som fick skriva mest autografer.

Debatten är nu återigen igång, men till skillnad från tidigare år är det inget som stör Runnestig som menar att han inte kommer ändra sig eller sluta ”Zorra”.

– Det är roligt att folk pratar om det. Men det är inte så lätt som folk tror. Det handlar om avvägning och min styrka är nog att göra det i rätt läge. Jag springer inte runt på mittplan och gör den. Det ger ju absolut ingenting, jag använder den när jag har läge att göra mål.

Din speciella straff har blivit omtalad. Frågan är ju; går den att ta?

– Det gör den definitivt. Den första jag gjorde i år mot Helsingborg var Henri Toivoniemi riktigt nära. Jag kan ju dessutom skjuta över, missa eller tappa bollen. Men det är lite roligt att folk klagar på min straff. Mika Kohonen har varit världens bästa straffskytt i snart tio år och satt typ 90 procent av sina straffar, men du hör aldrig någon klaga på att han drar bollen för snabbt i sidled eller att han skjuter för hårt. Det är samma regler för mig, jag får inte dra bollen bakåt, ha för mycket vinkel på klubban eller ha klubban över knäna.

Det är flera spelare som säger att det ska förbjudas, vad säger du om det och hur skulle det påverka dig?
– Jag ser inte hur det skulle gå till, men om det mot förmodan skulle bli så skulle jag inte tappa speciellt mycket. Alla som håller på med Zorro har kommit till eliten för att de är bra innebandyspelare. Det krävs mycket mer än Zorro för att spela på den här nivån. Man måste vara bra taktiskt och ha så mycket mer. Jag hade en tid i karriären då jag faktiskt slutade helt och hållet med Zorro och det gick ju bra då, det skulle det nog göra nu också, men det är ett viktigt vapen enligt mig.

Du var skadad så gott som hela säsongen i fjol, hur var den tiden för dig?
– Just när jag fick reda på det att det var korsbandet var det riktigt tungt. Vi var i Prag då jag fick veta det. Jag hade dragit av det redan i maj, men spelade hela försäsongen med det. Men när jag vred det igen i Prag gick det inte längre. Jag funderade ett tag om jag skulle kämpa mig tillbaka, men jag bestämde mig snabbt att jag lägger klubban under säsongen och satsar på jobbet. Till en början saknade jag inte innebandyn före slutspelet men då kom suget tillbaka. Det blev jätteviktigt för min karriär att vara skadad och tror jag hade varit osäker om jag hade förlängt mitt kontrakt efter den här säsongen om jag inte hade skadat mig.

Du gör din tolfte superligasäsong, men har inga landskamper ännu förutom en i juniorlandslaget. Hur känns det?
– Det är en återkommande fråga. Just de senaste säsongerna har jag absolut inte varit aktuell. Men i år tycker jag det och att jag har egenskaper som landslaget skulle behöva. Jag kanske inte är helt där ännu, men det är just det jag saknar i prisskåpet; VM-guld o landskamper.

Jag var reserv 2004 och under det året var jag tvåa i poängligan. Jag kände att vad ska jag egentligen behöva göra för att få vara med. Det var dessutom en person som varit min lärare i tre år, varit min tränare och som nu är min sportchef som var förbundskapten, Kristina Landgren Carestam. Det är såklart lite ironiskt och vi har haft diskussioner om det flera gånger. Hon tyckte inte att jag inte skulle vara med, jag tyckte det. Som tur är var det inte jag som tog ut laget. Men vi har jättebra kontakt och det är absolut inget agg mellan oss. Vi skrattar åt det idag, även om det var surt just då. Jag tänkte faktiskt att det var lika bra att skita i det, just då.


Författare: Daniel Karlsson